Stenastiftelsen 25 år - Årsbok 2021 by Markus Axelsson

S TENAS TIF TEL SEN ÅRSBOK 2021

INDE X FÖRORD

UNIVERSEUM – VÄRL DENS FÖRS TA PUBL IK A VISUAL ISERINGSL ABB

BARBAR A HA NNIGA N

EM A NUEL RÖHSS

AL ICIA VIK A NDER

MO TIVERINGAR

132

CURRICULUM VITAE

136

MO T TAGARE AV S TENAS TIF TEL SENS KULT URS TIPENDIUM

140

FÖRORD

när sten a olssons stiftelse för Forskning och Kultur nu varit verksam i 25 år vill vi fira och högtidlighålla detta med en specialutgåva av stiftelsens årsbok. Jubileumsboxen innehåller tre volymer: en årsbok, en särskild jubileumsbok och dessutom en separat utställningskatalog, för den tematiskt upplagda samlingsutställning av Stenastiftelsens konstsamling som curerats av Magnus af Petersens. Både samlingsutställningen, Mot en annan värld – 25 år av svensk samtidskonst – Stenastiftelsens kulturstipendium 1996 –2020 och utställningen med årets konststipendiat, Emanuel Röhss, visas på Göteborgs konstmuseum. Tidigare i år har vi kunnat ta del av och glädjas åt Göteborgs konstmuseums och Stenastiftelsens samarbete i den uppmärksammade utställningen över mellankrigstidens nysakliga måleri, Brännpunkt Europa – Nysakligheter 1919 – 1939. Det är första gången som en stor, internationell utställning av den tidens måleri visats i Sverige.

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

Till jubileumsåret hör också flera andra betydande satsningar från stiftelsens sida, inte minst det banbrytande, publika visualiseringslabb som nu invigs på Universeum i Göteborg. Det är ett projekt som speglar flera av Stenastiftelsens hjärtefrågor och samhälleliga intresseområden: nya utvecklingsmöjligheter för barn och unga, innovativa lärandeprocesser och pedagogiskt nytänkande, tillgängliggörande och främjande av innovation, naturvetenskap och teknik. Mer om detta och om årets tre framstående kulturstipendiater – honorärstipendiaten och skådespelerskan Alicia Vikander, dirigenten och sopranen Barbara Hannigan och konstnären Emanuel Röhss – kan ni läsa i den årsbok ni just öppnat. God förnöjelse och trevlig läsning!

MADELEINE OL SSON ERIKSSON Ordförande Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

FÖRORD

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRSTA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson · Fotograf: Peter Claesson

2019 donerade Stenastiftelsen 50 miljoner kronor för att möjliggöra skapandet av världens första verkligt publika visualiseringslabb på Universeum i Göteborg. Trots coronapandemin och den delvis nya verklighet den har fört med sig är målet att inviga verksamheten i början av december 2021, i samband med Stenastiftelsens 25-årsjubileum. Då öppnas ett helt nytt våningsplan för allmänheten, med 400 kvadratmeters yta och ett stort antal stationer där fem olika teman kan utforskas: hav och vatten, skog och land, samhället, människan och rymden.

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

Anders Ynnerman, Carina Halvord och Björn Edlund.

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

den unika satsningen har växt fram i tät samverkan mellan Universeum, Visualiseringscenter C i Norrköping och Stenastiftelsen. För att bättre förstå vidden och omfattningen av visualiseringslabbets inneboende möjligheter kontaktar vi nyckelpersonerna bakom projektet – professor Anders Ynnerman, Carina Halvord, VD och projektansvarig på Universeum samt Björn Edlund, Universeums nytillträdde utvecklingschef. Att räkna upp Anders Ynnermans alla akademiska meriter, poster inom forskningsvärlden, utmärkelser och priser skulle kräva avsevärt utrymme. I det här sammanhanget är det hans banbrytande forskning som professor vid Linköpings universitet och posten som direktör för Visualiseringscenter C i Norrköping som står i fokus. Som visualiseringsforskare är han i absolut framkant, även internationellt och har, sedan han inledde sin forskarbana för över 30 år sedan, byggt upp ett starkt och dynamiskt vetenskapligt centrum tillsammans med ett team av aktiva forskare inom fältet visualisering och visuellt lärande. AI, astrofysik, autonoma system och medicin är bara några av de områden där visualiseringstekniken har kommit till användning. Hur började ditt engagemang i Universeums publika visualiseringslabb? – Ingången är Wisdome, ett stort program finansierat av Wallenbergstiftelsen, med syfte att sprida visualiseringstekniken nationellt till olika science center i Sverige, varav Universeum är det ledande, säger Anders Ynnerman. Visualiseringsdomen som kommer att finnas på Universeums tak är ett av resultaten. Genom det projektet etablerade jag kontakt med Universeum och Carina Halvord. Vi såg vilka fantastiska möjligheter som skulle öppna sig genom ett publikt visualiseringslabb och sökte

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

medel för det hos Stenastiftelsen. Jag och mitt team från Visualiseringscenter C i Norrköping står för den tekniska kompetensen och Universeum bidrar med sina djupa och breda pedagogiska kunskaper. Tillsammans utvecklar vi helt nya koncept för lärande och visuell kommunikation i det som kommer att bli olika stationer i det nya visualiseringslabbet. Hur ser tidslinjen ut, hur lång tid tar det att arbeta fram ett så omfattande och nyskapande projekt? – Det är nog tre-fyra år sedan vi skrev ansökan, men projektet baseras i hög grad på min forskning och mina idéer om hur man kan kommunicera vetenskap med hjälp av visualisering och bilder. Jag har ägnat mig åt forskning kring visualisering sedan 1990-talet, och centret i Norrköping har funnits i tio år, det invigdes 2010. Vi har haft fokus på visualiseringsteknik men också på att förmedla den till allmänheten. Vi har en publik arena med ungefär 200 000 besökare om året. Den miljön har inspirerat till att göra en liknande, ännu mer omfattande och utvecklad satsning på Universeum. Vad är det som särskiljer det nya labbet på Universeum från Visualiseringscenter C i Norrköping? – Det är inte väsensskilt, men det som är helt nytt är att vi lägger till ytterligare ett pedagogiskt lager och låter allmänheten laborera själva på data. Man blir en aktiv deltagare och utforskare med hjälp av visuella verktyg. Det är nog det mest unika med det här labbet. Det finns mängder av information att konsumera men man kan också vara den som själv producerar, skapar information och även visualiseringar. Ditt intresse för kommunikation av vetenskap, hur man kan nå ut och sprida kunskap är inte något nytt, eller hur? – Nej, absolut inte. Det har funnits med från start. Jag skrev

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

det första dokumentet om att kombinera forskning, utbildning och vetenskapskommunikation 1999. Det är det som ligger till grund för Visualiseringscenter C i Norrköping. Ett av motiven till satsningen på visualisering är förstås att det finns ett stort samhällsbehov av att höja kompetensen inom naturvetenskap. Om vi skall kunna hävda oss internationellt måste vi höja ribban för utbildningsinsatserna inom teknik, naturvetenskap och matematik. Sverige dalar på det området medan utvecklingen i Asien går i raketfart. Skall vi kunna konkurrera med högteknologiska företag måste vi göra stora insatser för nästa generation ingenjörer, programmerare, matematiker och tekniker, och göra det med ett perspektiv som skapar unicitet hos oss. Att näringslivet

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

väljer att investera i detta beror naturligtvis också på att de ser det reella behovet av högteknologisk kompetens inom sina egna företag, inte bara därför att det är ett spännande, nytt område i största allmänhet. Har det någon betydelse att det här har växt fram i Norrköping, tror du? I städer som historiskt har haft en tydlig industriell identitet är kanske medvetenheten om en ny tids krav på förändring ännu större? – Det tror jag absolut. Göteborg och Norrköping är ganska lika på det viset. Både vad gäller den demografiska profilen och utbildningsnivån och så vidare. Det är två städer som har gått igenom en liknande transformationsperiod ungefär samtidigt. Norrköping hade ett väldigt bakslag när textilindustrin försvann, på samma vis som Göteborg påverkades av varvsindustrins nedgång. Det har nog banat vägen för den här typen av satsningar. I Norrköping befinner vi oss i det gamla industrilandskapet där textilindustrin fanns. I Göteborg har samma utveckling ägt rum på Lindholmen och övergången till en mer kunskapscentrerad industri. Det är också lättare att få gehör för djärva idéer och nytänkande på platser där en transformation är helt nödvändig. Hade jag kommit till Stockholm eller Linköping med mina idéer 1999, hade jag säkert inte fått samma genomslag. Vad ser du framför dig vad gäller Universeums visualiseringslabb? Vad kommer det att kunna innebära? – För oss är det fantastiskt att få samarbeta med Nordens ledande science center. Att kunna nå ut till så många fler och få ta del av Universeums unika kompetens vad gäller pedagogiska processer och hur man utvecklar lärandet. Det finns lång erfarenhet av att arbeta med skolorna och det är i mycket den målgruppen vi vill nå. De är enormt duktiga på att väcka engagemang och locka till deltagande, att skapa förutsättningar för att de elever, eller

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

andra, som besöker labbet skall kunna följa upp och fortsätta på hemmaplan eller i klassrummet. Det är en lärandeprocess – både före, under och efter besöket skall man få med sig intressant och stimulerande information som lockar till en fortsättning. – Bilden är ett väldigt starkt medium i dag. Men om jag berättar historien om hur bilden har kommit till, kan jag faktiskt få barnen att bli ganska intresserade av differentialekvationer också! Det är litet av min hemliga agenda. Med hjälp av de vackra bilderna och genom att berätta om hur datorgrafiken fungerar i spelen, om hur man gör specialeffekterna i Hollywood, kan jag få en generation av unga människor att faktiskt bli intresserade av den matematik som krävs för att åstadkomma allt detta. Det händer inte av sig självt. Bakom varje pixel är det en miljon av olika sorters ekvationer som löses samtidigt. Så själva berättandet är en viktig pusselbit? – Ja, för mig är det så. Berättandet är en av de allra viktigaste komponenterna i vetenskapskommunikationen. Visualiseringen blir en bärare av berättelsen. När jag till exempel håller föredrag om rymden, har jag med mig det visuella materialet, som i sig är väldigt starkt, men det är berättelsen som bär hela budskapet. Om man förmedlar den berättelsen på ett engagerande sätt och låter publiken delta i visningen kan man med ganska enkla visuella medel nå oanade höjder. Det är inte graden av komplikation i bilden som är det viktiga, utan berättelsen bakom. I dag är bildmediet dominerande i många sammanhang, inte minst i en yngre generations sätt att ta till sig information och kunskap. Vad betyder det i den här kontexten? – Vi har en ny generation som är väldigt visuellt skolad, på gott och ont. Det skrivna ordet kan vara svårare att kommunicera, medan det visuella budskapet lättare når en bredare målgrupp

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

och passerar både åldersbarriärer och kulturella barriärer. Men man tappar också en viss kommunikationsnivå. Jag brukar säga att en bild kan innehålla tusen ord, men en mening kan innehålla hundratusen bilder! Det är väl själva nöten – att behålla och förmedla en komplexitet och samtidigt nå fram med det man vill kommunicera? – Om jag exempelvis berättar om och presenterar medicinsk visualisering brukar jag också visa en bild på röntgenapparaten som vi använder för att fånga in den data som ligger till grund för visualiseringen. Eller ekvationen som jag löser – en ganska komplex integralekvation. Då berättar jag helt enkelt att den här ekvationen löser jag 60 gånger per sekund för varje pixel i skärmen, det är det vi kommer att se nu. Det räcker, jag förväntar mig inte att de som lyssnar skall kunna förstå vad ekvationen gör, men att den finns, skall de veta. Existensen av en komplexitet och respekten för den tycker jag är väldigt viktig. Det finns alltid många olika berättelser i en visualisering, många olika nivåer. Det är väl just detta som visualiseringslabbet kan visa. Det handlar inte bara om teknikutveckling utan också om vad man kan utnyttja den till, vilken ny kunskap man kan komma åt? – Ja, det är det som är fantastiskt. Visualiseringslabbet gör det möjligt att berätta om till exempel hållbarhet, om stadsplanering, om biologisk mångfald, om människokroppen och om rymden. Men vi kan också berätta om teknikutvecklingen av det visuella mediet. Vi kan prata om designfrågor, men vi kan också prata om hur man programmerar och matematiken bakom. Ur det perspektivet är labbet en riktig guldgruva för Universeum. Det är lätt att föreställa sig vilken dragningskraft visualiseringslabbet kan få, inte minst som social mötesplats efter en så lång period av restriktioner och nedstängningar.

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

– Det är också något vi har tänkt på. Att skapa en social kontext kring de olika stationerna i labbet, sådant som stimulerar till diskussion och gemensamt undersökande. Varje installation kommer att innehålla tre olika nivåer. I det första steget kan man gå omkring på egen hand, titta och förkovra sig. I nästa nivå finns en möjlighet till en guidad berättelse som kan leda vidare och skapa en fördjupad upplevelse. I tredje steget är man själv utforskare och kreatör och den som skapar ny data, information eller visualiseringar. – Skillnaden mellan ett bra besök och ett fantastiskt besök är oftast om man har fått ta del av en kunnig persons berättelse. Den guide som kan ge dig ledtrådarna in till att fördjupa dig i innehållet kan vara avgörande för besökets kvalitet. Det där kan ske på många olika vis förstås. British Museum har lagt ut en serie på nätet där deras curatorer berättar om sina olika specialområden. En av de mest fantastiska är när en man berättar om gamla klockor. Under en hel timma sitter han egentligen bara vid sitt skrivbord och berättar om klockorna, men på ett sätt som gör att åhöraren blir totalt uppslukad. Att kunna förmedla och dela med sig av sin kunskap och sin passion, det är så man når fram och berör. – Om vi tar rymden som exempel, är tanken att man som skolklass kan komma på besök under veckan och då laborera och skapa egna berättelser. Sedan skall möjligheten finnas att komma tillbaka, kanske under helgen, med familjen, och visa vad det är man själv har skapat i de installationer som finns. Det tror jag blir ett väldigt konkret sätt att väcka engagemang, intresse och en vilja att fortsätta sitt lärande. Bland det som är roligast med att vara verksam i ett publikt labb är att man kan nå så många olika människor och i helt olika åldrar. Jag brukar berätta att jag har 200 000 besökare om året i labbet i Norrköping, varav många är

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

6-åringar! Det enda som krävs är nyfikenhet. En forskares stora privilegium är att få förbli nyfiken livet igenom. Carina Halvord, du är VD på Universeum sedan 2012, och har arbetat i verksamheten sedan 2005. I just det här projektet har du, tillsammans med Anders Ynnerman, varit huvudansvarig. När vi pratade med Anders Ynnerman berättade han om bakgrunden till visualiseringssatsningen och om sitt forskningsarbete på Visualiseringscenter C i Norrköping. Kan du, från ditt perspektiv, berätta litet mer om varför visualiseringslabbet är ett så viktigt steg i Universeums utveckling? – Vår vinkel in i det här är ju en litet annan än den Anders Ynnerman och hans team har, de besitter de allra yttersta expertkunskaperna på området, säger Carina Halvord.

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

– Vi är Sveriges nationella vetenskapliga center och ett av de mest besökta i Europa. Vårt uppdrag är tydligt: att arbeta med folkbildning – brett – och att vara en kompletterande resurs för hela utbildningssektorn. Vår målsättning är att göra det möjligt för alla att upptäcka och förstå världen genom naturvetenskap, teknik och matematik. Det är kärnan i vår verksamhet. Det har vi länge arbetat framgångsrikt med, men sedan fem år tillbaka har vi ett större uppdrag och en bredare målgrupp. Vi skall också kunna vara en resurs för vuxna, inte enbart för barn och ungdomar. Vi arbetar numera med fortbildning och mot olika företag. Vi har även förstärkt och fördjupat arbetet kring den stora fråga som funnits med ända sedan starten 2001 – hur vi skall kunna skapa en hållbarare framtida värld. Sedan 2015, då Parisavtalet kom, arbetar vi med Agenda 2030-frågorna på ett mycket mer omfångsrikt sätt. Allt det här skickade oss ut i ett utvecklingssprång där visualiseringslabbet är ett av de bärande elementen. Att utveckla verksamheten vad gäller digitalisering, visualisering och AI blev en naturlig och helt nödvändig väg att gå. Vi gör även en mycket stor satsning på matematik, som kommer att starta inom cirka ett år. I det finns naturligtvis också en stark koppling till visualisering, digitalisering och AI, med den matematik som ligger bakom. – Ytterligare en dimension av det här, som hör ihop med de möjligheter visualiseringslabbet ger, är att vi ökar vår räckvidd som nationellt vetenskapligt center genom att satsa på ett digitalt Universeum och ett mobilt Universeum. Det gör att man kan ha nytta av oss som lärresurs oavsett var man befinner sig eller vilken tid på dygnet det är. Visualiseringslabbet ger oss helt nya verktyg för arbetet med vetenskapskommunikation, folkbildning och utbildning. Stenastiftelsens investering och engagemang kommer att betyda så mycket för så många.

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

Björn Edlund, du är nytillträdd utvecklingschef på Universeum, och har tidigare bland annat arbetat länge på Tom Tits Experiment i Södertälje. Vad har den erfarenheten betytt för ditt arbete här? – Tom Tits Experiment och Universeum är två väldigt skilda verksamheter med ett likartat uppdrag i botten, säger Björn Edlund. Båda jobbar med folkbildning och med en inriktning mot naturvetenskap och teknik. Men man gör det med delvis olika verktyg. På Universeum arbetar vi med en djup förankring i alla naturvetenskapliga områden, som biologi till exempel. Det gör man inte på Tom Tits, där arbetar man med fysiken som grund istället. Men idén att kunna visualisera och erbjuda fysiska miljöer som besökarna kan interagera med, för att på så sätt kunna ställa frågan »Varför?«, är förstås densamma. »Varför fungerar det så här?«, är själva inkörsporten, det är där nyfikenheten och intresset väcks. – Med Carinas långa erfarenhet från det pedagogiska arbetet på Universeum och mina kunskaper från andra håll, tror jag att vi är ganska lämpade att ta oss an frågan och uppgiften om hur man bäst använder visualisering för att öka möjligheterna till folkbildning i de breda lagren, och då specifikt kring viktiga samhällsfrågor som kan vara svåra att exemplifiera på annat vis. En annan insikt jag tar med mig från Södertälje är vilken betydelse en sådan här verksamhet kan få, inte minst för ungdomar som annars saknar tillgång till den sortens kunskapsmiljöer. Det är precis samma sak med Universeum här i Göteborg. Universeum bedriver ett stort och omfattande pedagogiskt arbete även utanför huset, vilket kanske inte är så allmänt känt. Vi fungerar som en stödresurs på skolor och i andra sammanhang och

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

arbetar alltid med målet att involvera alla runtomkring, inte minst föräldrarna. Kan du ge något exempel på hur visualiseringslabbet kan ta sig an det du kallar viktiga samhällsfrågor, men som kan vara svåra att komma åt och förklara med traditionella metoder? – Det fantastiska med visualiseringstekniken är att den är helt gränslös, säger Björn Edlund. I stationerna kan vi visa olika hypoteser, scenarior eller situationer i en stad, i ett hav, i en skog, i rymden eller i människokroppen. Grunden för visualiseringen är en stor mängd data som besvarar de frågor man ställer, fast i visuell form. Om man till exempel vill ta reda på vad som händer i en havsmiljö om temperaturen i vattnet ökar med två grader, är

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

det något som skulle vara mycket svårt för oss att visa, eftersom det tar så lång tid innan effekterna uppstår. I visualiseringslabbet kan vi få detta att hända sekundsnabbt. Vi kan få påverkan av växter, djur, tillväxt av olika former av organismer att ske på fraktioner av en sekund. Det är litet den typen av scenario som är visualiseringsteknikens stora styrka. Prognostisering – att visa hur en framtid kan komma att te sig baserat på det vi vet om en situation i dag, och hur den mängden data ser ut som vi har tillgång till. När det gäller att förflytta människors medvetande i svåra frågor är visualiseringstekniken ett fantastiskt verktyg. Den underlättar förståelsen av komplicerade frågor genom sättet att göra faktabaserad information tillgänglig. Det är lätt att se hur möjligheten att kunna ta till sig ett komplext sammanhang på ett helt nytt sätt, kan leda till språng i utvecklingen för många unga. Inte minst för dem som kanske inte varit självklart intresserade av naturvetenskap tidigare. – Målet på Universeum har varit tydligt ända från början, säger Carina Halvord. Det är att sätta naturvetenskap, matematik och teknik i en kontext där humaniora och samhällsvetenskap är lika viktiga beståndsdelar. När man kan se och förstå sammanhang kommer det också nära jaget och du kan ta till dig kunskapen på ett annat vis. Vi vill, på ett konkret sätt, visa hur allt hänger ihop – människa, djur, natur och teknik. Det helhetsperspektivet är nog en av förklaringarna till varför vi är framgångsrika som vetenskapscenter. Det finns faktiskt inga andra center som har den uttalade profilen. Hur ser ni på visualiseringsteknikens användbarhet inom till exempel matematik? Det är många som närmast lider av »mattefobi« och aldrig förmår att övervinna det motståndet. Man har kunnat visa att det som sker i hjärnan är en ren amygdalareaktion, situationen tolkas

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

som ett hot. Då hjälper det knappast med ytterligare tio lektioner, det är något annat som måste till. – Just detta att kunna ta sig igenom ett område som tidigare legat som en bromskloss är en av de verkligt stora fördelarna med visualiseringen, säger Björn Edlund. Som Carina nämnde tidigare arbetar vi med en stor matematiksatsning, och den berör precis det ni tar upp – de många människor som i praktiken lämnar matematiken efter addition och subtraktion. I botten finns en negativ upplevelse i unga år, man kanske känner sig otillräcklig, får inte rätt stöd eller förståelse för att forcera svårigheterna och hamnar i en negativ spiral, där allt självförtroende vad gäller matematik försvinner. Det vi har sett är att det riktigt stora svarta hålet uppstår när matematiken blir abstrakt. Det blir som en vattendelare. Det fruktansvärda, okända x dyker upp! Vad döljer sig bakom x? Här har vi sett flera exempel på hur modern visualiseringsteknik kan göra samband bakom den abstrakta matematiken lättare att förstå. Det som hindrar många från att gå vidare är inte brist på vilja eller intresse utan känslan av maktlöshet och dåligt självförtroende – det här kan jag aldrig komma igenom, det är omöjligt. När det hindret försvinner öppnar sig plötsligt nya världar. Vi har berört många stora frågor och tunga ämnen, men en viktig ingrediens i visualiseringslabbet är väl också de där aha-upplevelserna, de fantastiska ögonblicken när något helt oväntat uppdagas och perspektiven förskjuts? – Ja, i allra högsta grad, säger Carina Halvord. De momenten letar vi efter och värnar om. Det kan bokstavligen vara ett ögonblicks verk att frigöra ett intresse som sedan växer och leder vidare. Något som faktiskt förändrar ditt liv. Allt det vill vi förstås också skall hända hos oss. Högst upp på min egen önskelista står

UNIVERSEUM – VÄRLDENS FÖRS TA PUBLIK A VISUALISERINGSL ABB

en haptisk penna! Första gången jag träffade Anders Ynnerman visade han mig en sådan. Det finns säkert många som vet vad det är, men för mig var den okänd, och det blev en helt omvälvande upplevelse. Den ser ut som en fysisk penna som man håller i, men med dess hjälp går det att känna motståndet när man flyttar molekyler. Det är ett fantastiskt sätt att väcka intresse för medicin, människokroppen eller tandvård exempelvis. Den gör det möjligt att fysiskt uppleva hur det känns att borra i en tand eller att skära i ett hjärta! När vi öppnar i december kommer naturligtvis inte allt att vara färdigt och på plats, då börjar steg två i vår utveckling av verksamhet. Vi kommer med all säkerhet att upptäcka fler och fler användningsområden och ämnen att utnyttja tekniken till. Vi vet att bland dem som besöker oss och får en ögonöppnande kunskapsupplevelse, finns också några av framtidens problemlösare, innovatörer och företagare. En av de starkaste drivkrafterna för oss som jobbar på Universeum, är vetskapen om att det vi gör här och nu, faktiskt kan bidra till att förändra framtiden i positiv riktning. Inte minst ur det perspektivet är Stenastiftelsens stöd ovärderligt.

S TENA S TIF TELSEN – ÅRSBOK 2021

S TENAS TIF TEL SEN KULT URS TIPENDIUM 2021 — BARBAR A HA NNIGA N EM A NUEL RÖHSS AL ICIA VIK A NDER

BARBARA HANNIGAN

BARBARA HANNIGAN Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson · Fotograf: Peter Claesson

»Jag har aldrig förstått tanken med att behålla kunskaper för mig själv. Om jag lär mig något nytt och spännande vill jag genast dela med mig till andra, föra det vidare. Jag har själv haft förmånen att få uppleva den sortens generositet från mina lärare, mentorer och kollegor. Nu är det min tur.«

Barbara Hannigan

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

det finns många stjärnsopraner på den internationella musikscenen och många dirigenter på absolut toppnivå. Men det finns definitivt bara en Barbara Hannigan. Dirigerande sopraner hör inte till vanligheterna. Under större delen av sin karriär har Stenastiftelsens stipendiat Barbara Hannigan fokuserat på 1900-talstonsättare och nutida klassisk musik. Hon har samarbetat med otaliga dirigenter, orkestrar, operahus och tonsättare, som inte sällan specialskrivit musik direkt för henne. Den danske kompositören Hans Abrahamsens symfoniska sångcykel let me tell you, som hon framförde tillsammans med Göteborgs symfoniker och Kent Nagano 2014, är bara ett exempel. Den ungerske tonsättaren György Ligetis konsertversion av operan Le Grand Macabre hör till de mest uppmärksammade verken på hennes repertoar, och det var också med detta stycke Barbara Hannigan inledde sin bana som dirigerande sopran 2011. Alban Berg, Igor Stravinsky, Pierre Boulez, Karlheinz Stockhausen, Luigi Nono, Salvatore Sciarrino, Henri Dutilleux, Louis Andriessen och John Zorn är bara några av de många tonsättare, verksamma under 1900- och 2000-talen, som Barbara Hannigan har återkommit till i sina båda roller som sopran och dirigent. För den som vill skaffa sig en bättre uppfattning om bredden och omfattningen i Barbara Hannigans alla samarbetsprojekt, konsertframföranden, uruppföranden, skivinspelningar och pedagogiska initiativ, rekommenderas ett besök på hennes hemsida, barbarahannigan.com, där tidigare och pågående projekt finns beskrivna. Vårt samtal med Barbara Hannigan skulle ha ägt rum i Göteborg, där två konserter var inplanerade i mitten av april 2021. Coronasmitta i orkestern och publikrestriktioner satte stopp för det besöket, och vi kommer istället överens om två digitala

BARBAR A HANNIGAN

4 4

möten under de få repetitionsfria dagarna i slutet av april. Under några intensiva timmar hinner vi tala om allt från uppväxten i Waverley, Nova Scotia i sydöstra Kanada, där hon föddes 1971, till passionen för nutida musik, betydelsens av goda lärare, intresset för samarbeten över genregränserna, behovet av nya utmaningar, dansens betydelse för dirigerandet och, inte minst, engagemanget för en ny generation sångare och musiker, manifesterat i de två framgångsrika mentorsprogram hon startat och driver: Equilibrium Young Artists, initierat 2017, och Momentum: Our Future Now, som inleddes hösten 2020. Anknytningen till Göteborg är inte ny. Barbara Hannigans första besök ägde rum redan 2013 och säsongen 2015-2016 var hon Artist in Residence på Göteborgs konserthus. Sedan 2019 är hon också en av husets återkommande gästdirigenter. Var befinner du dig just nu? – Jag är i vårt hus på landet, säger Barbara Hannigan. I Finistère i Bretagne. Så fort det finns möjlighet är jag här, jag älskar att vara ute i naturen, och även om en stor del av mitt vuxna liv har bestått i resor mellan olika städer, är jag uppväxt på landsbygden. Finistère är ett bekant namn för många svenska bokläsare. Författaren och poeten Bodil Malmsten bosatte sig där under den sista tiden av sitt liv och skrev flera böcker därifrån. En sorts existentiella dagböcker eller loggböcker som i detalj beskrev vardagslivet i Finistère. Besöken på bageriet, samtalen med ortsbefolkningen etcetera. Hon var mycket influerad av den österrikiske författaren Thomas Bernhard. – Är det sant?! Thomas Bernhard är en av mina favoritförfattare. Om hennes böcker finns översatta till engelska eller franska vill jag gärna läsa dem. Jag är alltid intresserad av nya författarskap och att någon har skrivit just härifrån gör mig verkligen nyfiken! Barbara Hannigan sitter i solen utanför sitt hus och vi ser sil-

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

huetten av en katt som slinker förbi bakom de spröjsade rutorna. Vi lovar att senare skicka den enda bok som finns översatt till engelska: The Prize of Water in Finistère (Priset på vatten i Finistère, 2001). Det finns oändligt många trådar att dra i men vi kan väl börja här i Göteborg. Hur var ditt första möte med Göteborgs symfoniker? – Första tillfället var 2013, och det var faktiskt mitt första besök i Sverige över huvud taget, säger Barbara Hannigan. Jag var ännu ganska ny som dirigent men fick en inbjudan att både dirigera och sjunga på Göteborgs konserthus. Mitt första intryck – jag minns exakt vad jag tänkte – var att det var en mycket lycklig, välmående orkester. På engelska skulle vi säga »well-adjusted«, som en välfungerande familjeenhet där alla medlemmar får plats och utrymme att agera, både som individer och som grupp. Det var min första upplevelse av orkestern och den är densamma än i dag. Jag vet, nu när vi har gjort så många olika konserter tillsammans, att jag kan komma till dem med vad som helst och vara säker på att vi hittar rätt. Det är en så receptiv, öppen och mångsidig orkester. När repetitionerna brukade vara slut för dagen längtade jag redan efter att få komma tillbaka och fortsätta arbetet. Det blev en nästan euforisk känsla som tog mig tillbaka till barndomen. Redan som litet barn var musiken ett självklart, positivt centrum i mitt liv. Jag älskade att vara i skolans musikrum, att sjunga, spela olika instrument och öva tillsammans med andra. Första konserten med Göteborgs symfoniker 2013, öppnade du med att sjunga Luigi Nonos Djamila Boupacha, ett solostycke från 1962, som säkert ganska få i publiken kände till och som är oerhört tekniskt krävande. Men du lyckades få publiken att öppna öron och sinnen på ett ovanligt vis.

BARBAR A HANNIGAN

– Det är ett så svårt stycke. Jag tänker på det som en mycket avancerad bel canto-aria med ett tonhöjdsregister som sträcker sig över mer än två oktaver. Och du är alldeles ensam på scenen. Det är en utmaning att våga visa sig så sårbar inför publiken. Men jag tror också att det är viktigt att öppna med något som är så riskfyllt. Det är som att säga: Följ med mig! Det är den här vägen vi kommer att ta! Nonos stycke är enormt känslomässigt laddat och drabbande. – Som sångare känner man publikens stöd när man kastar sig ut i de vokala sprången. Musiken växlar mellan det allra kraftfullaste starka till det nästintill ohörbara. Jag känner mig alltid utsatt när jag sjunger det stycket, men det uppstår också en känsla av samhörighet med publiken, det blir en inbjudan att tillsammans upptäcka och dela helt nya ljudvärldar. Att lyssna och verkligen uppfatta mjukheten, färgerna, vibratot, icke-vibratot, alla de små mikroskopiska förskjutningarna och nyansskillnaderna. Det är som ett reningsbad som gör lyssnaren och sångaren redo. Nonos musik skapar en koncentrerad uppmärksamhet som påverkar hur publiken och orkestern tar sig an resten av konsertprogrammet. Mötet med orkestern förflyttade dig tillbaka till barndomen. Det vore intressant att höra dig berätta mer om din bakgrund. Ett av de instrument du spelade som ung var oboe, eller hur? – Ja, det stämmer. Jag sjöng och spelade piano redan som litet barn och tog pianolektioner från fyraårsåldern fram till jag var sjutton. Och jag spelar förstås fortfarande piano. Sjöng gjorde jag nog redan innan jag kunde prata! Oboe spelade jag mellan nio och sjutton års ålder. Men jag skulle nog säga att oboe är det instrument jag är minst bra på. Sång är nummer ett, sedan piano och sist oboe. Kommer du från en musikalisk familj?

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

– Ja, absolut. Min mamma, som gick bort för ett och ett halvt år sedan, var amatörmusiker och ledde kyrkans barnkör. Hon satte upp sångspel och föreställningar och gav oss fyra barn en musikalisk uppfostran och väg in i musiken. Hon sjöng med oss, lärde oss att läsa noter och att spela piano. Hon lade timmar på att köra oss fram och tillbaka mellan olika pianolektioner och musikklasser – vi bodde långt ute på landet. Det var oftast hon som körde, min pappa arbetade inne i staden och kom hem sent varje kväll. Jag tror att det var en befrielse för henne när vi tog körkort i 16-årsåldern och kunde köra själva. – Min syster är också professionell musiker, hon är cellist, verksam i Montreal. Min tvillingbror hade långt gångna planer på att bli jazztrummis, men ändrade bana och är numera rörläggare. Min yngre bror, som också är mycket musikalisk, sjöng i kör och spelade piano, men valde även han att inte bli professionell musiker. Han bygger enorma hissar i stora byggnader. Så flickorna i familjen blev musiker och pojkarna hantverkare. Sedan fortsatte du din utbildning i Toronto? – Ja, men ända fram till jag var sjutton var jag kvar i Waverley i Nova Scotia. Det är där jag har lagt grunden till allt. Vi hade fantastiska lärare – genom hela skoltiden faktiskt. Inte bara de privatlärare jag gick hos för sånglektioner och pianoundervisning, utan även musiklärarna i den lilla byskolan. I slutet av vår gata bodde en helt fenomenal musiklärarinna vars föräldrar bägge hade gått på Julliard. Bara en sådan sak! Hon var 22-23 år och det var hennes första lärarjobb. Hon var enormt engagerad och hade långt, blont hår, glasögon och stora händer som kunde ta alla ackord – och säkert absolut gehör. Hon elektrifierade oss med sin entusiasm. Hennes sätt att lära oss att uppleva, känna och förstå musik gjorde ett outplånligt intryck. När hon lät oss lyssna

BARBAR A HANNIGAN

på Beethovens symfonier ställde hon till exempel fram en stor whiteboard-tavla där vi – medan vi lyssnade – fick rita, teckna och på olika sätt illustrera vad vi upplevde. Som en grafisk tolkning av musiken. Och vi var högst åtta år gamla! Det var så jag lärde mig att förstå grafiska partitur. Senare i livet, när jag fick se sådana partitur av exempelvis John Cage eller Luigi Nono, var det inget främmande. Det där hade vi gjort redan på lågstadiet. – När jag var 15 och började High School hade vi en annan enastående musiklärare. En inspirerande lärare är som en magnet – plötsligt vill alla vara med. Det är som när det dyker upp en riktigt bra fotbollstränare, då vill alla genast vara med i laget. Vi var en stor grupp barn och ungdomar som verkligen levde för att göra musik. Vi hade ett jazzband, en jazzkör, ett dansband och ett skolband. Vi gick till skolan en och en halv timma tidigare varje morgon för att öva, och stannade kvar till sent efter lektionstid. På helgerna samlades vi för att spela och öva tillsammans. Det gav våra liv en struktur och en disciplin, men fylld av glädje och uppmuntran. – Ni får avbryta mig om jag pratar för mycket – den här tiden är så levande för mig. Vi vill gärna höra mer – fortsätt att berätta! – Jag hade hört talas om att det fanns scenkonstskolor, som Fame ungefär, där det var undervisning i dans, musik, sång och skådespeleri, förutom alla de vanliga skolämnena. Från Waverley till Toronto är det två timmar med flyg, så det är långt. Jag sökte in på Etibicoke School of the Arts, kallades till audition och blev antagen. Jag fick bo hos min moster, i Toronto. Jag hade bara ett år kvar när jag började på skolan. Jag ville vara både på teateravdelningen och på musikavdelningen och gick bägge linjerna parallellt. För mitt 17-åriga jag var det ett himmelrike.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

BARBAR A HANNIGAN

Jag kastade mig in i allt! Jag sjöng, dansade, spelade teater, skrev pjäser, regisserade, gjorde orkester- och kammarmusikarrangemang och performanceföreställningar. Jag blandade musikaler med Shakespearemonologer. Att jag skulle ägna mig åt musik var självklart. Frågan var bara vad för slags musik? Skulle jag satsa på att bli operasångerska och sjunga kända bel canto-arior, eller var det musikaler, eller var det att få delta i urpremiärer av nyskriven musik? – Medan jag gick på skolan sökte jag upp en sånglärare som jag visste hade rykte om sig att vara den bästa av alla. Jag fick provsjunga, och hon tog emot mig som elev. Vad jag inte visste då, var att Mary Morrison, som hon heter, också var passionerat intresserad av nutida musik, vid sidan av sin breda klassiska repertoar. Hon hade sjungit Bellini, Puccini och Mozart, men även Ligeti, Cage och Stockhausen. Hennes man var tonsättare. Vi klickade omedelbart och jag fick fortsätta hos henne på universitetet, där hon undervisade. Hon har lärt mig många av de saker jag numera är känd för. Till exempel att kunna fånga in toner högt, högt upp i registret och få dem att låta som om de kom från ingenstans. I Kanada är hon en legend inom musikkretsar. Den här, i vissa fall, väldigt tidiga präglingen och erfarenheten har uppenbarligen betytt mycket för dig. Är det någonting du tar med dig i din egen pedagogiska verksamhet? – Ja, i hög grad. Jag har haft turen att genom hela livet mötas av generösa, engagerade lärare och mentorer som har delat med sig till mig. Så är det inte för alla. Jag har kanske också en talang för att söka upp och hitta rätt personer och för att se vad det är jag behöver hjälp med. Som ung behöver man stöd för att våga tro på sig själv och kunna ta de där avgörande stegen. Man behöver ärlig, uppriktig kritik, även negativ. Människor som bryr sig om

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

en utan andra intressen än den delade kärleken till musiken. Jag försöker att vara en sådan person för den unga generationen – nu är det min tur att visa generositet. – Jag har aldrig förstått tanken med att behålla kunskaper för mig själv. Om jag lär mig något nytt och spännande vill jag genast dela med mig till andra, föra det vidare. När jag väljer vad jag skall göra ställer jag alltid frågan: Är det nödvändigt? Var behövs jag, var gör jag störst skillnad? Bel canto-repertoaren behöver mig inte på samma sätt som den nutida musiken gör. Det finns så många fantastiska sångare runt om i världen som kan vårda, förnya och förmedla den traditionen. Om den nutida musiken spelas av plikt, för att uppfylla en kvot, och framförs av musiker, sångare och dirigenter som saknar kontakt med materialet, faller det platt. Om du istället går in på scenen och utan förbehåll visar att du vill dela någonting du älskar med publiken, försvinner alla svårigheter. Publiken känner alltid när någonting är äkta, när det du gör betyder något på riktigt. En av anledningarna till att du startade mentorsprogrammet Equilibrium Young Artists 2017, var väl just detta – att ge en ung generation musiker och sångare möjlighet att utvecklas och hitta andra vägar, bortom de mer hierarkiska strukturerna inom opera- och konstmusikvärlden? Genom Sofie Asplund, som var Stenastipendiat 2018, och en av de utvalda i Equilibriumprojektet, har vi hört hur omvälvande den erfarenheten kan vara. Din vision omfattar så mycket mer än ren instudering och teknikträning. Ni har workshops, fysisk och mental träning, samtal på både individ- och gruppnivå och – inte minst – en hel serie konsertframträdanden där de nya artisterna kan möta publiken. Nu är projektet inne på sitt fjärde framgångsrika år, och tycks ha blivit mer och mer självgående. De äldre Equilibriumdeltagarna fungerar som mentorer åt de nya.

BARBAR A HANNIGAN

– Som jag ser det är det något som borde finnas för alltid. Tanken på mentorskap och lärlingstid finns som en självklarhet inom många andra branscher, så varför inte inom musiken? – Sofie Asplund! Det är så roligt att följa hennes utveckling. Hon är en otroligt fin sångerska och skådespelare. Det finns en inre koncentration i allt hon gör, en egen vilja, något som är specifikt hennes eget. När hon kom på audition i Stockholm minns jag att hon var litet förkyld. Men det spelade ingen som helst roll, jag hörde genast hennes kvalitet och talang. Det fläckfria har aldrig intresserat mig. Det är passionen, känslan av att bli ett med musiken som är det viktiga. Inte sällan är det misstagen som leder en framåt, som gör att något nytt uppdagas. Nu har du tagit initiativ till ytterligare ett projekt – Momentum: Our Future Now – som startade hösten 2020, mitt under pandemin. Berätta litet mer om det. – Det var Equilibrium som gav mig idén. För egen del hade jag nog kunnat ta en paus från alla offentliga framträdanden och stannat kvar här i Finistère utan att det hade påverkat min karriär. Jag hade utan problem kunnat fylla min tid med olika projekt. Men för de unga, oetablerade musikerna och sångarna är det en helt annan sak. Vi försökte hålla igång via zoom och annat, med möten, föreläsningar och så vidare. Till slut sade en av dem till mig: »Vet du vilket vårt största problem är? Vi håller på att förlora vårt momentum. De få konserter som genomförs görs med så kända artister som möjligt för att locka tillbaka publiken.« Så föddes idén. Ni har kanske sett på hemsidan, där projektet presenteras? Första bilden är en vägg, ett kollage av ansikten. Det är alla de kända musiker, sångare, dirigenter och tonsättare som jag satte igång att ringa till och kontakta. Några av dem kände jag sedan tidigare, men de flesta inte. Det hela

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

Barbara Hannigan med tre sångare från Equilibrium Young Artists. Fr v. Sofie Asplund, Tuuri Dede och Aphrodite Patoulidou.

BARBAR A HANNIGAN

Metronomen är ett viktigt, självklart redskap för varje musiker, som ett slags hjärtslag. Den metronom jag fick ärva efter min mentor och vän Reinbert de Leeuw bär jag alltid med mig. Han var dirigent, pianist och tonsättare och en enastående musiker. Hans unika känsla för musikens utsträckning i tid och rum är en ständig inspiration.

BARBAR A HANNIGAN

rullade igång och spred sig. De som engagerade sig kontaktade i sin tur andra och så vidare. Min idé var att vilket jobb vi etablerade artister än blev erbjudna, skulle vi dela det med våra unga, professionella kollegor, så att de fick en chans att möta publiken och visa vad de gick för. Den som fick ett solistuppdrag med ett program på 75 minuter, skulle till exempel låta sin unga kollega få 10-15 minuter av tiden på scenen. En dirigent skulle låta sin Momentum-kollega vara assisterande dirigent, inte bara sitta längst bak och lyssna, utan få 20 minuter med orkestern och dessutom, om möjligt, låta filma allt, så att alla skulle få med sig material för framtiden. Så blev det. Och det finns ingen anledning att inte fortsätta, oavsett pandemi eller inte. Det är också spännande för publiken att se vem den eller den stjärnan väljer att dela scenen med. Dessutom måste alla skänka delar av sitt gage så att de unga artisterna också kan få betalt. Det här borde ha hänt för länge sedan, men nu är det här för att stanna. Så det här är faktiskt en av pandemins positiva sidoeffekter? – Ja, verkligen. Det och att fler upptäcker att det går att göra saker på kort varsel, utan åratal av planering. För mig har det alltid varit viktigt att hålla vägar öppna för nya idéer och samarbeten. Om hela din kalender är spikad fyra-fem år i förväg, finns inget utrymme kvar för den sortens äventyr. Utan nyfikenhet stagnerar du som konstnär. En av de personer som betytt mycket för dig är den nederländske pianisten, dirigenten och tonsättaren Reinbert de Leeuw, som gick bort förra året. När vi bad dig att välja ett favoritverktyg visste du omedelbart vad det var: Reinbert de Leeuws metronom, som du fick ärva efter hans död. Hur började ert samarbete och vad har det inneburit för dig? – Reinbert de Leeuw var, och är, min främsta ledstjärna och viktigaste mentor. Vi arbetade tillsammans i över 20 år, och det

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

går inte en dag utan att jag saknar honom. För mig representerar han den sant frie musikern. Han var alltid sann mot sig själv och kompromissade aldrig med sin övertygelse, oavsett vad omgivningen ansåg. Hela hans liv var musik. Han hade vänner som stod honom nära, och jag räknar mig till en av dem. Ibland spelade han bridge på mycket avancerad nivå, men allt annat var musik. De som känner honom vet att han aldrig kom ihåg någon som han inte hade arbetat med. Vårt samarbete startade 1999, på nederländska operan där han dirigerade Louis Andriessens opera Writing to Vermeer, och jag sjöng rollen som Flickan med pärlörhänge. Det var min första stora operaroll. Reinbert de Leeuw hade inte varit på min audition och kände inte till mig, men redan vid första repetitionstillfället fann vi varandra helt. Efter det började vi att samarbeta i en mängd olika sammanhang. Vi turnerade världen över med olika orkestrar och gjorde mer än 75 konserter tillsammans. – Efter hans död skickade gemensamma vänner flera lådor till mig, som innehöll hans böcker, noter, pennskrin och linjaler, olika förstoringsglas, några dirigentpinnar – flera av dem litet trasiga, men som jag är säker på att han använde ändå – och slutligen hans metronom. Den var inställd på 96 och jag vet att det inte var det stycket han arbetade med vid sin död, men jag tänker på Schönbergs Verklärte Nacht, som råkar ha det tempot och som vi diskuterade mycket inför att jag själv skulle dirigera det. Att öppna lådorna och se alla hans arbetsredskap gjorde mig mycket, mycket rörd. Att alltid ha Reinberts metronom i min närhet påminner mig också om hans exceptionella, unika känsla för tid och rymd, för musikens utsträckning i rummet. Den liknar ingen annans. Om ni har hört några av hans inspelningar vet ni vad jag menar.

BARBAR A HANNIGAN

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

Hans Satie-inspelningar är väl ett uttryck för just detta? En mycket fri, rörlig tid, utan fastlåst tempo. – Han sade alltid: ¨No tempo, no tempo!¨. Tid var inget fixerat för honom, han ville alltid behålla alla möjligheter öppna. Jag hade lyssnat på hans Satie-inspelningar i 18-årsåldern och tyckt att de var fantastiska. Vid samma tid lyssnade jag också mycket på John Zorn. Nu framför jag ofta Zorns musik och senare i år skall jag uruppföra ett stycke som han har skrivit direkt för mig. Det är förstås en litet svindlande känsla att få samarbeta med musiker som varit min ungdoms idoler. John Zorn träffade jag 2015, i New York, genom gemensamma vänner. Det uppstod genast en ömsesidig förståelse och vi har arbetat mycket tillsammans sedan dess. Dessutom visade det sig att min partner, Mathieux Amalric, höll på med ett projekt om Zorn, samtidigt som han arbetade med en porträttfilm om mig. Då var vi ännu inte ett par, men blev det ett halvår senare. John Zorns musik är väldigt svår att kategorisera – den kan låta nästan hur som helst. Han använder sig av alla uttryck och genrer och vägrar att låta sig stoppas in i ett fack. – Ja, han är totalt fri och ber aldrig om ursäkt för sina val. Han är otroligt kunnig och insatt inte bara inom musik, utan också inom litteratur, konst, film, teater etcetera. Ett levande uppslagsverk, och praktiskt taget autodidakt. Om jag letar upp något riktigt obskyrt som ingen annan känner till, är han bekant med det, nio gånger av tio! Du dirigerar numera alltid barärmad, och har berättat om hur betydelsefulla samarbetena med den israeliska koreografen Sacha Waltz har varit. Hur dansträningen har gett dig en kroppskännedom och trygghet i hur du rent fysiskt kan använda din kropp för att kommunicera med orkestern.

BARBAR A HANNIGAN

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

– Jag har alltid älskat att röra på mig, även på scenen. Som sångare får man större utrymme till det än säg en violinist eller andra orkestermedlemmar, som förväntas sitta still på sina stolar. När jag var riktigt ung var det en av de saker som gjorde att jag hellre ville bli sångerska än orkestermusiker. Jag fick ju möta publiken ansikte mot ansikte, inte i profil, som en pianist eller fast på sin plats, som resten av orkestern. Första gången jag dirigerade bar jag långärmat – det var kutym och tradition. Av en slump bar jag en ärmlös klänning under en workshop där både Simon Rattle och jag dirigerade, och upptäckte hur mycket lättare det var att uttrycka sig på det sättet. Sedan dess bär jag alltid ärmlöst. Och jag tycker att alla dirigenter borde ta danslektioner! Jag vet att många avskyr jämförelsen mellan att dansa och att dirigera. Men det är trots allt frågan om att röra sig till musik, att uttrycka sig med musikens hjälp. För mig är tanken inte främmande. – Hela den här traditionen, med frackklädda dirigenter och långärmat, har ju egentligen ingenting alls med vare sig musiken eller dirigerandet

BARBAR A HANNIGAN

att göra. Så länge det jag gör för mig närmare musikens kärna och hjälper mig att bli tydlig gentemot orkestern, struntar jag helt i vad som förväntas! Till sist – du sade tidigare att du länge haft en dröm om att utveckla vissa områden av ditt eget musikskapande. Vill du berätta litet mer om det? – När jag förstod att Stenastiftelsens stipendium verkligen var menat för personlig utveckling, kändes det som en fantastisk möjlighet att ge mig själv tid att ägna mig åt de områden jag tycker är mina svaga punkter. I de flesta andra sammanhang då jag har tilldelats priser eller utmärkelser har jag skänkt allt vidare till unga kollegor eller investerat det i pedagogiska projekt. Nu skall jag göra någonting för mig själv! Jag är bra på att samarbeta med sångare och med alla instrument där andningen är en naturlig faktor. Alla former av blåsinstrument, träblås, bleckblås och så vidare. Men jag tycker fortfarande att det är svårare om soloinstrumentet exempelvis är stråkar eller slagverk. Min tanke nu är att bland annat använda stipendiet till samarbeten med musiker som inte är sångare eller blåsare. Musiker som jag känner väl och litar på. Genom att arbeta med dem kan jag lära mig mer, förstå vad det är jag behöver förbättra och fördjupa. Inte i form av lektioner, utan genom att lära mig av mina misstag i den konkreta situationen. Jag lär mig snabbt, bara jag får chansen!

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMANUEL RÖHSS

EMANUEL RÖHSS Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson · Fotograf: Peter Claesson

”För mig har närvaron och friheten i bergsklättring en koppling till erfarenheterna av det konstnärliga arbetet. Som konstnär bestämmer jag själv vad arbetet skall handla om och det är mitt ansvar att ta hand om det. Ju bättre jag blir på det jag gör, desto självständigare kan jag känna mig. Men varken i bergen eller i konsten har jag sista ordet.”

Emanuel Röhss

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

årets konststipendiat, Emanuel Röhss, är född i Göteborg men sedan 2014 bosatt och baserad i Los Angeles. Efter att ha gått på kv:s konstskola i Göteborg flyttade han 2008 till Irland för att fortsätta sin konstutbildning vid National College of Art & Design i Dublin, där han tog sin kandidatexamen 2011. Han återvände 2009 till Göteborg för att gå ett år på Valands konsthögskola och har även en kandidatexamen därifrån. Efter tiden i Dublin fortsatte Emanuel Röhss sina studier i London, på Royal College of Art, där han fick sin masterexamen 2013. Då var hans huvudintresse och inriktning fortfarande måleri och han fick tidigt ett genomslag på den internationella konstmarknaden. Sedan dess, och framförallt efter flytten till Los Angeles för sju år sedan, har han utvidgat och fördjupat sitt konstnärskap och arbetar i dag med en kombination av medier där text, måleri, skulptur, film, arkitektoniska element och scenografiska installationer samverkar. När Emanuel Röhss under en vecka i maj är i Göteborg för att arbeta med den kommande utställningen, får vi möjlighet att träffa honom. Epicentrum för den installation som visas i Stenahallen på Göteborgs konstmuseum är Monster Dialectics, en essäfilm som undersöker och cirklar kring den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wrights ikoniska 1920-talsbyggnader i Los Angeles, skapade i den arkitekturstil som brukar benämnas Mayan Revival. Husen har, ända sedan de uppfördes, flitigt använts som inspelningsplatser för långfilmer, tevespel, teveserier, musikvideor och reklamfilmer. Emanuel Röhss film innehåller dels klipp från byggnaderna Hollyhock House, Millard House, Storer House, och Ennis House, men också exempel från fiktiva miljöer inspirerade av Frank Lloyd Wrights formspråk. Genom att kombinera arkivmaterial från olika Hollywoodfilmer

EMA NUEL RÖHSS

med egna filmsekvenser, där bland annat en ny monsterkaraktär dyker upp, utforskar Emanuel Röhss de märkliga och starka psykologiska och emotionella laddningar byggnaderna tycks härbärgera. Det är inte husens arkitektoniska ikonstatus som står i fokus utan deras inneboende karaktär och persona, den mörka aura byggnaderna förefaller utstråla. Det mayainspirerade, tempelliknande och tungt klaustrofobiska byggnadsspråket har fått låna sitt uttryck till allt från skräckfilmer, science fictionhistorier och fantasysagor till actiondramatik. Frank Lloyd Wrights formspråk har också varit en tydlig scenografisk referens och inspiration i filmer och teveserier som Blade Runner och Game of Thrones. Emanuel Röhss anländer med andan i halsen, iklädd träningskläder och med en stor, tung vandringsryggsäck på ryggen. – Ursäkta att jag är så sen, jag kommer direkt från Änggårdsbergen, säger Emanuel Röhss. Jag passade på att träna litet klättring och tappade bort tiden. Klättringens betydelse och det nyväckta intresset för alpinism hör till det vi senare under samtalet kommer att återkomma till. Vi brukar, när det är möjligt, träffa konstnärerna i deras ateljéer. Det går ju tyvärr inte den här gången. – Nej, men det hade nog ändå slutat med att vi hade suttit runt mitt köksbord istället, säger Emanuel Röhss. Det som är min ateljé just nu, är närmast en genomgångshall i en byggnad med en massa andra ateljéer. Det är ingen idealisk arbetsplats och jag är på väg att hitta något annat. Men jag är bara där när det är rent »verkstadsjobb«, när jag skall bygga eller gjuta något. Allt idémässigt eller mer tankekrävande arbete gör jag hemma eller när jag springer, kör bil eller går runt i bergen. – En vecka innan pandemin bröt ut flyttade jag till en ny bostad, i ett område som heter Silver Lake. Det är ett väldigt bra

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMA NUEL RÖHSS

hus, som tur är. Det senaste året har jag, precis som alla andra, arbetat hemifrån den mesta av tiden. Men visst kan ateljén vara viktig. När jag flyttade till Los Angeles hade jag en föreställning om att ju större ateljé desto bättre konst. Då hyrde jag en stor warehouselokal och var där nästan dygnet runt. I dag spelar den fysiska ateljén mindre roll, jag kan förhålla mig friare till var och hur jag väljer att arbeta. Speciellt i det här projektet, har väldigt mycket handlat om att koordinera olika element, detaljer och delar med varandra, snarare än att stå för sig själv i ateljén. Vi kan väl börja där, och hoppa rakt in i utställningen. Det centrala verket, Monster Dialectics, är din första film, eller hur? – Det stämmer, säger Emanuel Röhss. Jag blev klar med den för drygt ett år sedan, men har väntat med att visa den eftersom jag ville hitta ett sammanhang och en inramning där den kunde få komma till sin rätt. Jag ville inte visa den på en liten monitor utan på en stor duk. Vi har än så länge bara kunnat se den på datorn. Hur stor är duken på utställningen? – Den kommer att vara cirka fem meter bred och hänga fritt i rummet. På det viset blir den mer en del av installationen. Filmen är bara 12 minuter lång. Det är möjligt att jag kommer att göra vissa tillägg och förändringar. Den har många snabba klipp, vilket beror på att jag mest använder de sekvenser i filmerna som visar Frank Lloyd Wrights arkitektur eller scenografier som hämtat sin inspiration ur hans byggnader. Jag funderar på att använda längre sekvenser med mitt eget material, där man kan vila längre i bilderna. – Samarbetet med Göteborgs konstmuseum har varit fantastiskt roligt och lärorikt. Huvudteknikern, Clive Leaver, som har en bakgrund inom film och teater, har stor vana vid att hantera

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

scenografiska lösningar, vilket har varit en enorm fördel. Det är ju faktiskt en av de viktiga aspekterna av stipendiet – att det skall bli en möjlighet att skapa någonting helt nytt, inte bara upprepa ett färdigt format. Vad är filmen omgiven av? Kan du guida oss genom utställningens olika delar? – Om jag får ett papper kan jag rita upp, säger Emanuel Röhss, och börjar att skissa. – Utställningen består av två delar där filmen är det större kapitlet. Runt den kommer det att finnas kulissväggar som står uppradade med olika mellanrum. Stenahallens volym går att dela upp i tre tredjedelar om man utgår från de existerande bjälkarna i taket. Vi gör en sorts väggsluss mellan den innersta tredjedelen, där trappan går upp till etagen, och det större rummet där filmen visas, eftersom det kommer att finnas ljud på båda ställena. Installationen kommer att bli något av en labyrint med pelare och kulissväggar, där jag bland annat använder mig av det fasadmönster som ursprungligen härrör från Ennis House, och har imiterats otaliga gånger inom Hollywoodindustrin. Och alla pelarna i det stora rummet, var har du hämtat inspirationen till dem? – De är baserade på det som kallas Minneshallen, som var en av de temporära byggnader som uppfördes i samband med Göteborgsutställningen 1923. Jag tror att det kommer att bli 28 stycken. De går från golv till tak och kommer att krönas av samma stiliserade bladornament som fanns på den ursprungliga byggnaden. Hur kom du in på det spåret? Det är intressant att tänka på att Frank Lloyd Wrights byggnader i Los Angeles kom till vid exakt samma tidpunkt som Göteborgsutställningens arkitekter, Arvid Bjerke och Sigfrid Ericson, satte sin prägel på Göteborg, både genom de byggnader som fortfarande finns kvar och de tillfälliga, som senare revs. Det är många

EMA NUEL RÖHSS

Minneshallen, Göteborgsutställningen 1923

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

jubilarer – Göteborg fyller 400 år, Stenastiftelsen firar 25-årsjubileum och både Göteborgs konstmuseum och Konsthallen fyller snart 100, de byggdes till utställningen 1923. Hur omvandlas och transformeras allt det här i din utställning? Vad är det för dialog som uppstår mellan de olika delarna? – När jag fick reda på Stenastiftelsens stipendium insåg jag vilka möjligheter det öppnade till att göra någonting ambitiöst på Göteborgs konstmuseum. Jag började att intressera mig för jubileumsutställningen 1923, som jag naturligtvis kände till, men inte visste så mycket om innan. Jag upptäckte att det finns ett rikt fotomaterial bevarat, förutom de ursprungliga ritningarna. Dessutom visade det sig att det fanns ett projekt, som aldrig slutfördes, där tanken var att göra 3-D-modeller av alla byggnader som uppfördes till utställningen 1923. Med hjälp av det materialet, fotografierna och ritningarna, kunde jag återskapa de delar jag ville använda mig av. Det blev som en kombination av ett filmset och en installation – en form som jag har använt mig av även vid andra tillfällen. Konstmuseets breda, långa fasad, som tronar högst upp på Avenyn, bildar en dominerande fond och ger intryck av en mycket större volym än den faktiska – precis som en kuliss. Ett annat tankespår som jag redan tidigare varit inne på, var att undersöka filmsetet, kulisserna och scenografin som skådespelare och aktörer i egen rätt. Det finns ett efterliv, en existens bortom inspelningstillfället. I filmindustrin lagrar man delar av scenografier från filmer och teveserier i väntan på uppföljare, eller kanske för att kunna använda dem i andra produktioner. I det större rummet i Stenahallen, är tanken att olika delar och element med kopplingar till Frank Lloyd Wrights Mayan Revivals vidare liv i olika fiktiva sammanhang, skall möta en lokal arkitektur här i Göteborg, både som fantasi och som faktisk historisk koppling.

EMA NUEL RÖHSS

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

På din skiss ser det ut som det fortsätter med andra pelare, även i det inre rummet, närmast trappan? – Som ni märker är jag litet besatt av pelare, säger Emanuel Röhss. Här kommer det att vara sex pelare, med ornament som jag har återskapat från kulissdetaljer i Blade Runner och Game of Thrones. Dessa produktioner – den ena från 1980-talet och den andra från 2010-talet – har som sagt hämtat inspiration från Frank Lloyd Wrights formspråk. Den ena utspelar sig i en fiktiv framtid och den andra i en fiktiv dåtid. Om det första utställningsrummet har filmen som centralpunkt och rör sig kring den psykologiska laddningen i Frank Lloyd Wrights speciella arkitektur och hur den går igen och speglas i olika fiktiva berättelser, handlar nästa rum mer om tiden själv, hur den kan manifesteras och uttryckas. Pelarna är det fysiska, taktila inslaget, men det kommer också att finnas ett tidsbaserat verk, med ljud och ljus. Det är det verk som är mest frikopplat från resten, och som jag håller på att arbeta med just nu. Allt är inte klart än, men det kommer att handla om geologisk tid och seismisk aktivitet. Framförallt med utgångspunkt från de kontinentalplattor som ligger och gnider mot varandra 1200 kilometer genom Kalifornien, den så kallade San Andreasförkastningen. Det som alla är rädda för kommer att leda till ett gigantiskt skalv? – Ja, precis, säger Emanuel Röhss. De rör sig cirka 2,5 centimeter om året. Geologi är en ovanligt konkret manifestation av tid. Tid är så flyktigt i många sammanhang, men här finns något väldigt handfast och påtagligt, även om det går långsamt. Är det ett videoverk? – Nej, det kommer att vara ljud, jordskalvsfrekvenser översatta till ljudfrekvenser, och ljus. Först hade jag tänkt att det bara skulle vara högtalare i rummet, men nu är min idé, om den går att genomföra, att montera in högtalarna i den existerande arkitekturen,

EMA NUEL RÖHSS

Bild 1-4, ur »Monster Dialectics«

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMA NUEL RÖHSS

så att man faktiskt upplever själva vibrationen i rummet. Och även hör frekvenserna. En vedertagen metod för att illustrera jordskalv är något som kallas seismic audification. Det går ut på att manipulera de seismiska vågorna, som liknar ljudvågor, men har en så låg frekvens att det mänskliga örat inte kan uppfatta dem. Man multiplicerar frekvensen med ett tal mellan 100 och 1000 för att komma upp i den nivå som vår hörsel kan fånga. Så tänker jag just nu – det kan komma att ändras. Är det viktigt för dig att den som är där genast förstår vad det är som känns och hörs? Att det finns en titel eller en förklarande text? – Tidigare tyckte jag nog att det var nödvändigt och viktigt att de samband och kopplingar jag själv gjort, omedelbart skulle bli uppenbara för publiken. Att ett förtätat, logiskt nätverk där allt hängde ihop skulle bli synligt. Så ser jag det inte längre. Speciellt den här gången känns det naturligt, och till och med som en kvalitet, att de enskilda verken kan röra sig i flera riktningar och visa olika sätt att utforska och närma sig något. Om jag själv tänker på vilka utställningar som stannat kvar och gjort intryck, är det oftast de där det finns utrymme för överraskning och förvåning, där någonting fortsätter att gro inom en. Om vi lämnar utställningsrummet och din installation och går tillbaka i tiden – vad var det som ledde dig hit, hur hamnade du här? Både på ett rent geografiskt och på ett idémässigt plan. Vilket kanske hänger ihop? – Ja, det gör det verkligen, säger Emanuel Röhss. På ett väldigt konkret sätt. När jag flyttade till Los Angeles hade jag en idé om hur det skulle påverka mitt arbete. Jag hade redan börjat att göra skulpturer och installationer direkt från befintliga byggnader där jag tog ett existerande element – en detalj eller ett ornament – och använde det i min konst. Jag skapade en låtsasversion av något som fanns i verkligheten, vilket gav mig möjlighet att fiktionalisera och

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

fantisera och att hitta på helt andra historier. Jag kände egentligen inte till så mycket om kopplingen mellan Los Angeles och Hollywood innan jag hamnade där. Jag kom dit och visste med en gång att det var någonting som jag ville undersöka och gå vidare med. En tydlig inspiration är Thom Andersens nästan tre timmar långa dokumentärfilm Los Angeles Plays Itself. Thom Andersen är independentfilmare och professor på CalArts, California Institute of the Arts, sedan åratal. Hans essäfilm från 2003 består av klipp från mer än 100 Hollywoodfilmer. Den diskuterar och ifrågasätter bilden av staden Los Angeles, så som den framställs och presenteras på filmduken. Det är en fantastisk film, där han vänder och vrider perspektiven och låter oss få syn på något helt annat. Du får tips om den här filmen precis innan du flyttar dit. Hade du börjat att intressera dig för Frank Lloyd Wright redan då? – Jag gjorde några projekt om andra platser innan jag hittade fram till det avtryck som Frank Lloyd Wright lämnat i Los Angeles. Så hade jag börjat att jobba redan i London. Jag hittade, ibland helt slumpmässigt, platser eller byggnader som på olika vis väckte mitt intresse. Det hände också att jag letade upp ställen via Google maps eller Google images eller liknande, och utforskade det hela virtuellt. Men sedan råkade den första lägenheten jag bodde i ligga i East Hollywood, bara ett stenkast från Ennis House och Hollyhock House. När jag väl förstod hur betydelsefullt Ennis House var och verkligen ville komma in i byggnaden, visade det sig vara mycket svårt. Det tog flera år innan jag faktiskt fick tillträde och kunde få uppleva husets insida på riktigt. Det fiktiva var redan då ett viktigt spår i min konst och blev också ett sätt att uppleva huset. Dels gjorde jag research på alla filmer som hade spelats in där eller använt miljön, dels började jag själv att skriva en fiktiv berättelse. Boken, Location Scout, kom ut 2016.

EMA NUEL RÖHSS

Där gör jag ett slags collage av olika filmstories och referenser som jag kombinerar med en egen fantasi kring miljön och huset. Redan då fanns idén om en film. Sedan blev det till slut en helt annan, och förmodligen bättre film, en filmessä. Du ägnar dig åt film, skulptur, måleri och skrivande. Det vore intressant att få reda på mer om hur du kommer fram till de här arbetsmetoderna. Vilken är vägen in i konsten, från början? – Konst och olika sätt att uttrycka sig kreativt, kändes nog tidigt som en möjlighet. Inte så att jag vid fyra års ålder deklarerade att jag skulle bli konstnär, men närvaron av kultur i olika former har varit en naturlig del av mitt liv. Min mamma, Marie Lundberg, var skådespelare och regissör på Göteborgs stadsteater, så tanken att man faktiskt kunde ägna sig åt konst var inte främmande. Jag var väldigt intresserad av att rita och bygga saker, redan som liten. Var är du uppväxt? – Som barn i Guldheden. Och senare i Jonsered. Mina föräldrar köpte ett hus där innan de skiljdes, och det var där jag bodde innan jag lämnade Sverige. När jag flyttade till Dublin och började på utbildningen där, var det fortfarande måleriet som dominerade och där jag kände självförtroende. Det fortsatte mer eller mindre under hela min utbildningstid, även i London, när jag sökte in på Royal College of Art med inriktning måleri. På den skolan hade de väldigt tydliga disciplingränser, till skillnad från exempelvis Goldsmiths, som var helt annorlunda. På sätt och vis var det en ganska traditionell och konservativ miljö, med lärare som alla hade liknande bakgrund – de flesta var manliga målare. Under tiden på Royal College of Art började mitt förhållande till arbetet att förändras. Det viktigaste var inte längre att måla bra, jag blev mer intresserad av konst som testade gränserna, som inte enbart var välgjord och tekniskt skicklig.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMA NUEL RÖHSS

Du blir snabbt uppmärksammad efter att ha gått ut Royal College of Art och arbetar med flera gallerier, både i Storbritannien, Sverige och Italien och får genast möjlighet att ställa ut. – Jag hade tur. Runt 2012-2014 var det en hype kring unga konstnärer i 20-årsåldern som målade abstrakt. Jag hakade i viss mån på den trenden och blev ett namn, även på den kommersiella konstmarknaden. Efter ett tag, när allt gick så bra, tog jag det kanske inte så karriärmässigt strategiska beslutet att flytta till Los Angeles. Där visste få vem jag var och jag hade också redan börjat att röra mig i en annan riktning – mot skulptur och arkitektoniska installationer. Det blev en missräkning för de flesta av galleristerna. De hade sett en potential i relativt lättplacerat måleri, och var inte alls glada över min utveckling. Men jag befinner mig på ett mycket bättre ställe nu än för fem, sex år sedan. Jag arbetar med det jag tycker är viktigt och mest motiverande och känner mig inte begränsad på samma sätt. Och vad är det som är viktigt? – Det viktiga är att kunna fortsätta att undersöka och upptäcka saker, att närma sig olika områden med andra perspektiv, förstå någonting nytt. Om det så gäller vad tid är och representerar, eller gränslinjen mellan fiktion och verklighet, eller den psykologiska laddningen i olika platser. Det finns många områden och frågor som jag gräver i och återkommer till. Det är betydelsefullt för mig. Om det sedan är viktigt för andra återstår att se. Det är ett privilegium att få ägna sig åt precis det man helst vill. Ibland har det inte varit möjligt – jag har fått ta andra jobb för att kunna försörja mig. Men det jag vill – och nu kan – är att fortsätta mitt konstnärliga arbete. Ingenting är mer motiverande och stimulerande.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

– Numera känner jag också en mindre stress, jag har kommit till insikt om att vissa saker måste få ta tid. Det går inte att pressa fram ett resultat. Miljön och det platsspecifika är viktiga utgångspunkter för dig. Hur går du tillväga för att hitta de där platserna eller detaljerna som du sedan bygger vidare på? Hur upptäcker du överlagringarna eller korrespondenserna som intresserar dig? – Det finns nog inget givet recept för att hitta dem. Jag går mest på intuition och känsla. Jag har gjort några utställningar och projekt som bygger på att ett eller flera estetiska element från en viss miljö omformateras för den specifika plats där de sedan presenteras. Vad som styr valet av kombinationer kan vara tillfälligheter. Det kan handla om var jag befinner mig när jag gör arbetet och var utställningen äger rum. En utställning i Stockholm för cirka sju år sedan innehöll till exempel arbeten som jag hade gjort under ett residence i São Paolo, där jag tillbringade ungefär fyra månader. Min metod, eller mitt arbetssätt, är att söka upp platser som väcker mitt intresse och sedan ta med mig någonting därifrån. Det var nog där, i Brasilien, som jag började med pelare, för övrigt. Jag hittade en museibyggnad som ursprungligen uppförts som det brasilianska jordbruksministeriets högkvarter, då landet blev självständigt. I husets exteriör fanns en uppsättning pelare med kaffebönor som ornament. Jag gjöt av dem på plats, och tog med mig med silikonformarna hem. Utmaningen var sedan att få de bägge miljöerna att samsas och kommunicera sinsemellan, att få dem att tala med varandra. Du har återkommit till Frank Lloyd Wrights Los Angeles-arkitektur vid flera olika tillfällen och projekt. Din upptagenhet vid honom rör så många fler aspekter än husens arkitektur. Du intresserar dig lika mycket

EMA NUEL RÖHSS

Isyxan är ett redskap jag använder för att ta mig fram i komplicerad terräng.

EMA NUEL ROHSS

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

för bakomliggande faktorer, hur vissa, mycket tragiska, händelser i Frank Lloyd Wrights liv eventuellt lever vidare och har kapslats in i arkitekturen. Men intresset för arkitektur och byggnadskonst är uppenbarligen inte något nytt? – Nej, jag har alltid varit fascinerad av arkitektur och olika arkitekters visioner. När det har varit nödvändigt för mitt arbete har jag satt mig in i det område eller den arkitekt som varit relevant för just det jag hållit på med. Men jag har aldrig gått några kurser i arkitekturhistoria och var mer bekant med europeisk arkitektur än med amerikansk innan jag flyttade till Los Angeles. Jag visste förstås vem Frank Lloyd Wright var, men var absolut inte insatt i några detaljer. Om vi för ett ögonblick återvänder till Stenahallen. Du har berättat om en mindre, fristående skulptur som kommer att finnas med någonstans i utställningen. Den heter Aid to Navigation och fungerar som ett litet fyrtorn med en roterande lampa inuti, där den övre delen består av tre sammanfogade ansiktshalvor: Jesus, Frankensteins monster och den gargoyl-liknande monstermask du själv har tillverkat och även bär i filmen. Vem är monstret? Vad representerar det? – Det är husets persona, den levande organismen, om man så vill. Jag har använt mig av gargoyler som skulpturala objekt även vid andra tillfällen. Från olika länder och århundraden. Nu ville jag skapa en egen karaktär och tillverkade den silikonmask som syns i filmen. Den är också ett komiskt element. Även om det jag gör är på största allvar utesluter det inte ett sinne för humor. Du är snart på väg tillbaka till Los Angeles för att fortsätta det praktiska arbetet med utställningen. Hur känns det att återvända till Göteborg? – Det är här jag har växt upp och det finns en stark koppling, även om jag inte har levt här på många år. Att kunna tillbringa tid här på de här premisserna, med de fantastiska möjligheter

EMA NUEL RÖHSS

stipendiet och utställningen på Göteborgs konstmuseum innebär, är förstås någonting alldeles extra. – Jag försöker att komma till Göteborg minst en gång om året. Men nu är det också något annat som styr hur jag väljer att använda min lediga tid. När jag inte arbetar håller jag på med bergsklättring. Är intresset för klättring och alpinism något nytt i ditt liv? – Ja, det kan man nog säga. Det började för drygt ett år sedan, när jag tillbringade mycket tid utomhus och kände att jag ville bemästra de utmaningar jag ställdes inför på ett bättre och säkrare sätt. Jag har alltid rört mig mycket ute i naturen, var jag än har befunnit mig. Vandrat, dykt och sedan flytten till Kalifornien, även surfat en del. När jag började med klättringen på allvar lärde jag snabbt känna andra som höll på med det. Det blir roligare, men också säkrare att klättra tillsammans med andra. Vad betyder klättringen för dig? Vad har den för relation till den konstnärliga praktiken? – För mig har närvaron och friheten i bergsklättring en koppling till erfarenheterna av det konstnärliga arbetet. Som konstnär bestämmer jag själv vad arbetet skall handla om och det är mitt ansvar att ta hand om det. Ju bättre jag blir på det jag gör, desto självständigare kan jag känna mig. Men varken i bergen eller i konsten har jag sista ordet. Det handlar om att förstå villkoren, om att tolka terrängen och att träna sin uppmärksamhet. Det är ett bra sätt att rensa hjärnan. Ditt fokus måste vara odelat. Allt annat som snurrar runt i huvudet försvinner. Jag upplever en större balans i tillvaron sedan jag började att klättra. Även i konsten.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMA NUEL RÖHSS

ALICIA VIK ANDER

102

ALICIA VIK ANDER Intervju: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson · Fotograf: Peter Claesson

”Jag älskar att göra film, men ser sällan filmerna när de är klara. Det bästa jag vet är att sitta i klipprummet och upptäcka hur små, små förskjutningar kan förändra läsningen av en hel scen.”

Alicia Vikander

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

årets honorärstipendiat, skådespelaren och producenten Alicia Vikander, växte upp i Göteborg men har numera hela världen som arbetsplats. Sedan genombrottet 2010, med den Guldbaggebelönade huvudrollen i Lisa Langseths film Till det som är vackert, har hennes internationella karriär fortsatt att växa. Bland de cirka 25 långfilmer som Alicia Vikander har hunnit att medverka i finns A Royal Affair 2011, Anna Karenina 2012, Testament of Youth 2014, Ex Machina 2015, The Danish Girl 2015, då hon vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll och The Light Between Oceans 2016, där hon spelar mot sin nuvarande man Michael Fassbender. Med Lisa Langseth har hon samarbetat i ytterligare två produktioner – Hotell från 2013 och Euphoria från 2017, där hon även är medproducent. Spännvidden mellan de roller hon har fått gestalta är stor: från konserthusreceptionisten Katarina i Till det som är vackert, till en ung Gloria Steinem i The Glorias eller Lara Croft i Tomb Raider 2. Till de senaste projekten hör en nyinspelning och teveserieadaption av den franske regissören och auteuren Olivier Assayas kultfilm Irma Vep från 1996. Även här medverkar Alicia Vikander som producent, vid sidan av att spela den kvinnliga huvudrollen. När vi ses i Göteborg i början av juni skall hon dagen efter vidare till Paris för att påbörja förberedelsearbetet. Alicia Vikanders intresse och passion för filmkonstens alla aspekter har gjort att hon har blivit mer och mer involverad i processen redan på ett tidigt stadium, inte enbart som skådespelare. Sedan 2016 har hon ett eget produktionsbolag, Vikarious Productions, och samarbetar allt oftare redan på idéstadiet med regissörer och producenter. Att Alicia Vikander har valt att låta honorärstipendiet utgöra grunden för ett ambitiöst samarbetsprojekt mellan henne själv,

ALICIA VIK ANDER

103

Stenastiftelsen och Göteborg Filmfestival, är ett uttryck för hennes starka vilja att låta fler unga människor få tillgång till filmmediets uttrycksmöjligheter. Under tre år kommer ett arbete med mobila filmverkstäder att pågå i sammanlagt 12 skolor runtom i Göteborg. Målet är att de cirka 1000 eleverna skall upptäcka nya möjligheter till egna berättelser med kameran och den rörliga bilden som utgångspunkt. Varför detta projekt är så viktigt för henne, vad bakgrunden som dansare har betytt för hennes sätt att närma sig en roll och hur det är att spela på ett språk som inte är hennes eget, hör till det vi vill veta mer om. Vi har bestämt att ses på det hotell där Alicia Vikander och hennes tre och en halv månader gamle son Frej bor under vistelsen i Göteborg. Vi slår oss ner i den glest befolkade frukostmatsalen, där ett avmätt klirrande från koppar och fat hörs i bakgrunden. – När jag fick reda på att Stenastiftelsen ville ge mig ett honorärstipendium blev jag förstås oerhört hedrad och rörd, säger Alicia Vikander. Det är stiftelsens 25-års jubileum, stadens 400-årsfirande och ett mycket prestigefullt stipendium. Men framförallt blev jag glad! Det gjorde att tankar och idéer som jag hade burit på under en längre tid plötsligt föll på plats. Jag såg en fantastisk möjlighet att förverkliga min önskan att ge någonting tillbaka och att skapa en plattform för en ny, ung generation. Tack vare samarbetet med Stenastiftelsen och Göteborg Filmfestival kan vi nu genomföra ett treårigt projekt som kanske kan fortsätta att växa. Det kändes också helt rätt att det var just i Göteborg, det var ju här min egen resa startade. – Att leva och arbeta på andra ställen i världen ger nya perspektiv på det svenska samhället. Jag känner en stor tacksamhet över att ha växt upp i en stad där jag hade möjlighet att gå i kommunal musik-

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

skola till exempel. Jag spelade fiol varje vecka i sju år efter skolan. Balettskolan är också en statligt finansierad utbildning. I ganska många andra länder är det inte så, och mina föräldrar skulle aldrig ha haft råd att betala kostnaderna för nya balettskor varje vecka. På det viset blir det ibland en klassfråga vilka som får möjlighet att ägna sig åt »finkultur«. Det är bland annat de frågorna som gör att det här projektet känns så angeläget och något jag verkligen vill involvera mig personligen i, med workshops och annat. Du började din scenkonstbana i mycket unga år, eller hur? – Ja, jag började att jobba på Göteborgsoperan redan vid fem, sex års ålder, när jag var med i Kristina från Duvemåla. Sedan fortsatte jag att vara med i olika uppsättningar under åtta, nio år. I Peter Grimes, Les Misérables, Sound of Music, till exempel. Det där fortsatte ända fram till femtonårsåldern. Kristina från Duvemåla var jag med i under fyra år, vilket nästan var halva mitt liv när jag slutade! Jag började som det yngsta barnet och slutade som det äldsta. Den erfarenheten, och detta att min mamma arbetade som skådespelare på Backateatern, lade själva grunden till mitt lärande. Hon har i hög grad gett mig tillgång till kultur och scenkonst i alla dess former. Som liten kände jag till alla Shakespeares och Molières pjäser, vilket jag senare, under tonåren, insåg inte var en självklarhet. Mamma smög också tidigt in mig på filmfestivalen eftersom jag tjatade så. Så även om jag lämnade Göteborg tidigt är den kulturskatt jag fått med mig härifrån så betydelsefull. Din mamma var på Backateatern i nästan tjugo år. Fick du ofta följa med henne till teatern som liten? – Ja, absolut. Det var litet som när man ser små barn som kan sitta och titta på samma tecknade film om och om igen. Jag tror att jag såg uppsättningen av Romeo och Julia 24 gånger! Plus repetitioner… De brukade fråga mig om jag verkligen ville se den

ALICIA VIK ANDER

107

108

en gång till, men jag fick aldrig nog. Jag satt och mimade och kunde alla repliker utantill. I dag skulle jag knappast kunna slå i mig text så snabbt. Backateaterns Romeo och Julia-uppsättning blev verkligen en succé och publikframgång. Det var en sorts rockversion där mamma spelade fru Capulet. Som barn eller liten flicka fanns förstås drömmen om att någon gång själv få spela Julia. Om vi återvänder till projektet med de mobila filmverkstäderna – bland de skolor du hoppas skall vara med finns Skälltorpsskolan i Hisings Backa, där du själv gick i skolans balettklass fram till nian. Berätta litet om vad den tiden har betytt för dig och vilka möjligheter du ser framför dig med filmskolan. – Skälltorp är en stor skola, jag tror att det var åtta parallellklasser per årskurs när jag gick där. Vi som gick i balettklassen kom från olika delar av staden, men resten av eleverna bodde i området. Det var fantastiskt att få växa upp i en så mångkulturell miljö och få ta del av berättelser och erfarenheter från så många olika länder. Majoriteten av eleverna som gick där då var första eller andra generationens invandrare, så är det nog fortfarande. Samtidigt finns det inte alls tillräckligt många aktiviteter för alla de unga som befinner sig där. Och just i den åldern, under högstadietiden, är det behovet väldigt starkt. Så var det i alla fall för mig. Man är mitt emellan, söker efter en egen röst, en egen väg. Här tror jag att filmverkstäderna kommer att betyda enormt mycket. – Det är processen som är det viktiga, möjligheten att få upptäcka vad man själv är intresserad av, brinner för och är bra på. Någon kanske inte alls vill stå framför kameran utan vill jobba med klippning, teknik eller musik. Någon annan kanske upptäcker att manusskrivandet är det som lockar mest. Filmskapandet involverar så mycket mer än att spela teater framför en kamera. Jag tror – nej,

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

ALICIA VIK ANDER

110

jag vet – hur avgörande det kan bli att få uppleva samhörigheten i ett gemensamt arbete, hur man tillsammans skapar någonting där alla beståndsdelar räknas, inte bara det som är mest synligt. Samtidigt som den unga generationen i dag är extremt bildvan och handskas med ny teknik på ett självklart vis, framstår nog själva filmindustrin, och inte minst Hollywood, som något avlägset och ouppnåeligt för många. – Ja, säkert. Så var det för mig också. Att jag skulle göra internationell filmkarriär var inte något som ens fanns i min föreställningsvärld. Men i dag är situationen en helt annan, hela industrin ser annorlunda ut, den är globaliserad på ett nytt vis. Det finns flera exempel på filmer som gjorts med mobilkamera och som sedan fått premiär på biografer. Regissören Steven Soderbergh är ett exempel. Ett mer närliggande är David Sandbergs actionkomedi Kung Fury, en kortfilm som gjordes enbart med hjälp av kickstarter på Youtube och samlade in nästan 5 miljoner kronor från människor världen över. Den visades på Cannesfestivalen 2015 och vann en Guldbagge för bästa kortfilm 2016. Nu spelas en långfilmsversion in där bland andra min man, Michael Fassbender, medverkar. Men allt började som en idé i David Sandbergs källarkontor i Umeå. Att det går att genomföra sådant man tror på utan att befinna sig vare sig i Stockholm eller Hollywood är en av de saker jag vill förmedla. – Jag sökte själv till scenskolor flera gånger utan att komma in. Jag har lärt mig genom att göra. Göra fel, göra om och pröva igen. Så kommer vi också att arbeta. Om det är något jag kan sakna med att inte ha gått på scenskola, är det just det där rummet där allt är tillåtet. Det kan mycket väl vara så att några av de elever som är med känner att det inte är deras grej. Men då har de i alla fall fått testa och pröva, fått möjligheten. Och förhoppningsvis haft kul på vägen.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

Berätta litet om processen. Det har gått väldigt snabbt från det du fick reda på stipendiet. – Alla blev nog så exalterade över hur kul detta var! Sedan är det förstås en enorm fördel med hela den infrastruktur som filmfestivalen redan har. De har pedagoger och tidigare erfarenhet av kortare filmprojekt riktade mot ungdomar. Min hemliga dröm är att det hela också skall kunna bli mobilt i ordets rätta bemärkelse. En buss med teknik och möjligheter till utomhusbio vore fantastiskt! Då skulle man även kunna nå andra grupper och flytta sig mellan olika områden i staden. Eller utbilda vuxna, som nog oftast är mindre hemma på tekniken än de unga. Vi får se, det här är bara mina fantasier än så länge. 12 skolor är ett stort och omfattande program. Vilken ålder riktar det sig till, elever på högstadiet eller på gymnasienivå? – Jag var väldigt klar över vilka jag främst ville nå, och det är elever i årskurs 7 och 8. Det beror mycket på mina egna personliga erfarenheter och minnen från den tiden. Åren mellan 12 och 15 var nog de värsta och tuffaste i mitt liv. Det är en tid när man befinner sig mitt i ett vägskäl, det finns en underliggande stress att hitta sig själv, bygga upp ett självförtroende och våga sig ut. Under just den perioden tror jag att det är extra viktigt att få verktyg för att kunna utforska olika möjligheter. Den är en mellanålder – man börjar att känna sig vuxen och allt utvecklas så snabbt. Det finns en hunger på framtiden. Oftast har man inte riktigt bestämt sig för vilken gymnasieinriktning man skall välja. Att just då få möjlighet att pröva sig fram, kanske hitta något som fångar en, men utan krav på perfekta resultat, kan betyda mycket. När är det tänkt att det hela skall starta? – Vi hoppas att kunna introducera det mobila filmskoleåret under Göteborg Filmfestival, våren 2022. Det inleds med elever

ALICIA VIK ANDER

111

114

som då går i årskurs 7 och till hösten börjar i årskurs 8. Det är mycket som skall ske innan dess, men det skall nog gå. – Jag älskar att göra film, men ser sällan filmerna när de är klara. Det bästa jag vet är att sitta i klipprummet och följa hur det hela växer fram. Jag har inga problem med att se mig själv på duken, det är inte det. Men så fort det är premiär blir det något helt annat och litet jobbigt. Då är filmen klar, avslutad och plötsligt någon annans. Så det publiken har som referens och det filmen betyder för mig är två helt skilda ting. För mig är månaderna av inspelning, de vänner och kollegor jag träffat där, de samarbeten som uppstått, de kontakter som knutits, allt nytt jag har fått lära mig, det som är det viktiga och det filmen representerar. Kan du utveckla litet mer vad det är som är så lockande med klipprummet? – Man kan beskriva filmprocessen i tre olika steg. Manuset är startpunkten, sedan kommer man till inspelningen och det blir något helt annat, inspirerat av manuset. Timmar av material som sedan klipparen skall hantera och göra ett urval ur. Det kan vara frustrerande som skådespelare att helt överlämna kontrollen till någon annan. Klipparen är en sorts regissör och berättare i sig, det är faktiskt där i klipprummet som den slutgiltiga versionen skapas, den som senare visas för publiken. Du är med i klipprummet så ofta som möjlig. Hur började det? – Jag har haft turen att lära känna och bli vän med många regissörer och klippare, kanske just därför att jag är så intresserad av hela processen. En av mina drömmar är att någon gång i framtiden själv få regissera. Det är spännande att se hur små, små förskjutningar kan ändra läsningen av en hel scen. Det kan många gånger vara så att man i klipprummet upptäcker vad som skall till och skapar något som inte fanns i inspelningsögonblicket.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

Hela hantverkssidan i det stora, komplicerade maskineri som skall till för att få allt att fungera fascinerar mig enormt. Det kan vara något nästan rörande med att befinna sig på en stor inspelning och se alla dessa människor som arbetar, var och en för sig och med det de är bäst på, för att alla skall nå fram till målet. En filminspelning är en arbetsplats där en mängd olika yrken och kompetenser måste samverka – samtidigt! Den upplevelsen, fast i mindre skala, vill jag att eleverna skall få vara med om. Om vi går tillbaka litet i tiden och till din egen utvecklingshistoria – du är bara femton år när du flyttar till Stockholm för att gå på Kungliga Svenska Balettskolan. Hur var det att flytta hemifrån så tidigt? – Visst var jag ung, men att komma in på skolan hade varit ett mål under så lång tid. Numera har de internat, men det fanns inte på min tid. Jag hyrde först ett rum och senare en egen lägenhet. Men vi var många som kom från olika delar av landet och var i samma situation. Jag måste ändå säga att det var en erfarenhet som fick mig att växa. Jag försöker att påminna mig själv om det, nu när jag har fått barn. Vi lever ett liv där vi befinner oss på resande fot tio månader om året. Där vi nu har vår bas – Lissabon – tillbringar vi kanske två månader. Vi har pratat om det, min man och jag, Vi kan kanske fortsätta så här tills Frej blir sex, sju år, sedan behöver han en fastare punkt med skola och möjlighet att träffa kompisar. – Men jag minns exakt den fantastiska frihetskänslan när jag stod i tunnelbanan första gången. Nu börjar livet! Självständigheten som brann så starkt, längtan att få ta de första stegen i livet på egen hand. När man får den friheten och det ansvaret mognar man snabbt. I dag kan jag bli förvånad över en del saker jag gjorde som riktigt ung. Min pappa, som är född i Sverige, växte faktiskt upp i Kanada. Han återvände senare till Sverige

ALICIA VIK ANDER

115

116

117

Alicia Vikander i »Anna Karenina«

ALICIA VIK ANDER

118

på egen hand, men hans bröder bor kvar och jag har en massa kusiner där. När jag var 12-13 år sade jag att jag ville åka dit och träffa dem. Då köpte han en biljett och jag reste ensam iväg utan att känna någon och utan särskilt goda kunskaper i engelska. De tre veckorna när jag inte kunde göra mig förstådd på annat än engelska tror jag betydde mycket för min språkutveckling. Ditt fokus är väldigt tydligt när du flyttar till Stockholm. Du skall gå utbildningen och ser en framtid som professionell dansare framför dig. När kommer vändpunkten som gör att du lämnar det du har kämpat så hårt för under många år? Vad var det som hände? Det kan inte ha varit ett lätt beslut? – Jag insåg, efter att ha varit helt inriktad på det under nio års tid, att dans inte var det jag ville ägna mig åt som yrke. Jag beundrar verkligen dansare, det är ett så tufft yrke, så extremt krävande och hårt. Du måste, precis som i vilken annan elitidrott som helst, vilja det till 180 procent. Finns det någon liten del av dig som känner tvekan fungerar det inte. Men det var ett svårt beslut. Det tog mig lång tid att våga sluta. Jag var tävlingsinriktad och älskade att dansa, men jag kunde också se att det fanns en annan sorts motivation, en helt villkorslös kärlek, hos de andra eleverna, något jag inte riktigt kände igen i mig själv. Sedan handlade det förstås om att vilja prestera på absoluta toppnivå. Jag insåg att jag inte var duktig nog att bli solist. Men att säga till sina lärare, som investerat så mycket tid, kraft och arbete i oss elever, att nej, jag skall nog inte ta det här steget, var verkligen inte lätt. Jag var först väldigt orolig och nervös över att ha fattat fel beslut, men efter några månader och med litet distans kände jag att det var rätt. Det var en lättnad.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

120

Hur gammal är du då? – Jag skall fylla nitton den hösten. Det ledde dessutom till att jag kom tillbaka till Göteborg. I Andra Avenyn! Det var fint att få komma tillbaka som ung vuxen och få en annan relation till staden. Jag var ju nästan ett barn när jag åkte härifrån. När är det du träffar Lisa Langseth första gången? – Det är då, efter Andra Avenyn och efter att ha sökt till två scenskolor utan att komma in. Jag hade bestämt mig för att läsa på universitetet istället, för att bli advokat. Jag hade just kommit in på Juridicum och skaffat all litteratur när jag fick en provfilmning i Stockholm. Jag åkte upp och träffade Lisa Langseth. Det görs inte så många långfilmer per år i Sverige och ännu färre med en ung tjej i huvudrollen. En roll som dessutom inte bara var den vanliga flickrollen. Jag läste två scener och kände direkt – det här måste jag få göra. Jag visste inte hur många andra de hade provfilmat, men det var en gnista som tändes. Äntligen skulle jag kunna visa vad jag gick för! Då, när jag var 19-20, var elden och drivkraften så stark att den brände bort all nervositet. Jag fick göra fyra provfilmningar innan hon bestämde sig. Bara att få provfilma med Samuel Fröler, Skärgårdsdoktorn, var ju stort! Den filmen har självklart haft stor betydelse för min karriär. Vad var det som klickade mellan er? Ni har jobbat tillsammans i flera sammanhang. – När vi träffades var jag 19-20 och hon 33-34. När man blir äldre försvinner åldersskillnaden helt och man blir vänner på ett nytt sätt. Lisa Langseth är väldigt bra på att hitta enkla grundidéer som hon formulerar som utgångspunkt för sina filmer. »Vad händer med de här personerna om det och det inträffar?« Jag har numera också full förståelse för varför en regissör vill återvända till vissa skådespelare. Det är så ont om tid på en inspelning att

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

ALICIA VIK ANDER

122

det oftast är först mot slutet man når fram till den där ordlösa kommunikationen och förståelsen. När det räcker med en liten handrörelse för att man skall fatta. Ibland känns det som det är då man verkligen borde börja, när alla känner varandra och kan läsa varandras intentioner. En bra filminspelning är som att få åka på sommarkollo och träffa alla man har saknat igen! Så snarare än att leta eller längta efter en specifik drömroll, letar du efter de rätta människorna att arbeta med? – Ja, precis så är det. Och nu är jag i en position där jag kan välja vilka projekt jag vill göra. Som det här senaste, med Olivier Assayas. Vi har inte arbetat ihop tidigare men har känt varandra i sex-sju år och länge velat göra något tillsammans. Nu blir det äntligen av. Berätta lite om hur det var att som 20-åring plötsligt kastas in i stora filmproduktioner och spela mot etablerade namn som Mads Mikkelsen, Keira Knightley eller David Dencik – som du för övrigt spelat mot i både Hotell och A Royal Affair. Hur hanterade du det? – Det var förstås jättenervöst. Men jag visste att enda chansen var att försöka hänga med och snappa upp så mycket som möjligt på vägen. Det är också så jag har lärt mig under alla år, genom att utsätta mig och våga. Det blir som bäst när man vågar att skämma ut sig litet – och det har jag verkligen gjort, många gånger. Även det vill jag att filmskoleeleverna skall förstå. Att allt inte måste vara perfekt från början. Men visst, att stå där som 20-åring bredvid Mads Mikkelsen och David Dencik i A Royal Affair och bara försöka att springa med och hålla samma tempo var läskigt. Men också så roligt! Så var det även när jag jobbade med min man för första gången, för en massa år sedan. Jag såg upp till hans arbete och tyckte, tycker, att han är en av de bästa i sin generation. Eller Anna Karenina, som var den

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

första stora engelskspråkiga produktion jag var med i. Just den inspelningen var väldigt speciell. Regissören, Joe Wright, har alltid som krav att ha tillgång till sina skådespelare två veckor före inspelningen. Jag kände mig fortfarande inte helt trygg i min engelska och hjärnan var helt slut på kvällarna efter att jag hade kämpat med att prata engelska och försökt att uttrycka mig på samma nivå som de stora brittiska skådespelare som var med. Vilket jag naturligtvis inte kunde. Vi var på en teater i London under två veckor och gjorde olika dramaövningar – Keira Knightley, Jude Law, alla de andra stjärnorna och så jag. Jag sov absolut ingenting och satt och skakade på nätterna. Det var som en skola om något. Skräcken försvann så småningom mer och mer och jag lärde mig massor. Vad var det för övningar ni fick göra? – Det var nog typiska scenskoleövningar, som egentligen bara hade till syfte att försätta oss i riktigt obekväma situationer där vi var tvungna att samarbeta och lära känna varandra. Och det fungerade ju, även om ingenting av det vi gjorde där och då hade någon relevans för själva filmmanuset. Vad tror du att din balettbakgrund betyder för hur du närmar dig en roll? – Den har absolut betydelse, både på ett medvetet och omedvetet plan. Det är ju det som är min riktiga scenkonstutbildning. När jag väl kommer på hur en karaktär rör sig fysiskt hjälper det mig att förflytta mig från mig själv, in i den personen. Att hitta ingångar i det fysiska faller sig väldigt naturligt för mig och där spelar säkert dansen och förmågan att kontrollera och uttrycka sig via kroppen stor roll.

ALICIA VIK ANDER

123

124

Alicia Vikander i »The Danish Girl«

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

ALICIA VIK ANDER

Min lilla portabla högtalare finns alltid med i min resväska. Jag befinner mig ofta på nya platser och möjligheten att spela den musik jag gillar ger mig en känsla av hem var jag än är. Den är också en viktig del i mitt arbete – jag använder den till att spela upp mina dialektövningar och repliker i förberedelsearbetet för mina filmer.

ALICIA VIK ANDER

128

Och språket, hur hittar du din röst och ditt uttryck på ett språk som du förvisso behärskar oerhört väl, men som ändå inte är ditt? – Jag har verkligen fått kämpa med att lära mig engelska och olika dialekter. Alla de timmar jag har pratat med mig själv i duschen…! Men det har också hjälpt mig att komma till en ny karaktär varje gång. Jag hittar en röst som är väldigt långt från mitt svenska jag. Men visst har jag varit avundsjuk på alla engelskspråkiga skådespelare som har så mycket gratis. Vi ber alltid varje stipendiat att välja ett favoritverktyg, något som är viktigt för själva det konstnärliga arbetet. Du har valt din bärbara högtalare. Berätta om varför. Är musiken viktig för dig? – Ja, musiken är viktig, men jag använder den också hela tiden för språkövningar. Jag får mina dialect coaches att spela in alla repliker och sedan sitter jag med det som en språkkurs. Listen and repeat, med en liten paus emellan så att jag kan upprepa! Jag har blivit väldigt bra på att ha minimal packning när jag reser – nu tar i och för sig allting till Frej upp två väskor – men annars är högtalaren det som alltid är med överallt. Den är på var jag än befinner mig. När jag arbetar, dansar, lagar mat i köket. Mycket musik också förstås. Vad lyssnar du på för musik? – Ganska ofta elektronisk musik faktiskt, som ett beat i vardagen. Och mycket klassisk musik. Vad är det för elektronisk musik du helst lyssnar på? – Mycket dansmusik, glad musik. Jag har många vänner som är musiker och som brukar skicka långa spellistor. Afrikansk funk. Det har jag lyssnat jättemycket på. En av Fela Kutis söner startade ett 14-mannaband som heter Antibalas och det bandet har både min man och jag följt länge.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

Hur är det att arbeta med Olivier Assayas? Hans filmer saknar inte sällan en rak och tydlig handling och lämnar mycket utrymme åt publiken att själv fylla i. – Jag älskar hans filmer! Jag tror till och med att jag har en replik i Irma Vep som beskriver just detta. Ungefär: »Om man förlitar sig på att publiken skall fylla i hålrummen kan man vara modig nog att inte ha en plot från A till Ö. Man har vidrört så djupa känslosträngar att historien blir till och framträder för åskådaren under resans gång.« När jag tänker på vad filmen, serien, handlar om är den både ett kärleksbrev till filmkonsten i sig, en flykt, en surrealistisk dröm och en berättelse om att finna sig själv. Även om det är en komedi som utspelas på ett filmset i Paris och ganska lättsam. Den kommer att visas nästa sommar på hbo. Där är du också med och producerar. Berätta mer om vad producentidentiteten betyder för dig. – Det blev nog helt enkelt en naturlig följd av mitt intresse för filmskapandet i sig och för viljan och behovet av att kunna vara med tidigt i processen. De projekt jag har gjort under senare tid har faktiskt varit på det sättet. Det handlar inte längre om att få ett manus skickat till sig utan om att hitta en idé som man gemensamt vill genomföra. Så producentskapet handlar mycket om att kunna välja rätt människor att arbeta med? – Ja, och att kunna vara med och påverka. Till exempel vilka inom andra yrkeskategorier man väljer för just den produktionen. Där har jag numera, efter att ha varit med i cirka 25 långfilmer, massor av kontakter. Kanske fler än en ung regissör som gör sin första långfilm. Det kan vara att till exempel komma på vilken kostymör som skulle vara perfekt för just det sammanhanget.

ALICIA VIK ANDER

129

130

Det arbetet tycker jag också är väldigt stimulerande och roligt. Återigen, det handlar nog om min fascination för hela maskineriet, det fantastiska när alla kugghjul rullar igång och driver det hela framåt. Till sist: du har, litet hemlighetsfullt, antytt att du kommer att bjuda på ett återbesök i dansens värld, i samband med Stenastiftelsens galakväll och stipendieutdelning i december. Vill du berätta något om det, utan att avslöja för mycket? – Jag har varit i kontakt med Sebastian Michanek, som numera är konstnärlig chef för Svenska Balettskolan. Han gick i nian när jag gick i fyran och var en av dem jag såg upp till och beundrade mycket. Jag vill bjuda mig själv och Stenastiftelsens publik på en glädjechock i form av Lindy hop! Det har varit en dröm att få göra det ända sedan jag såg Hellzapoppin, eller Galopperande flugan som den heter på svenska. Det är en amerikansk musikalfilm från 1940-talet med ett fantastiskt dansnummer med just Lindy hop. Jag säger inte mer nu – men det kommer att bli någonting alldeles extra!

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

APPENDIX

MO TIVERINGAR 2021 års kulturstipendiater BARBAR A HA NNIGA N

Den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigans sällsamma kombination av virtuoseri, scenisk utstrålning och musikaliskt mod har attraherat nya lyssnare till den klassiska och samtida musiken. För en ny generation sångare och musiker är hon inte bara en förebild, utan också en aktiv och generös medskapare genom sina två mentorsprojekt »Equilibrium Young Artists« och »Momentum: Our Future Now«. Hannigans repertoar är imponerande och hon har uruppfört över 80 nya verk, många skrivna direkt för henne. I Göteborg har hon satt starka avtryck med bland annat uppföranden av Stravinskys opera »Rucklarens väg« och Gershwins »Girl Crazy Suite«, där hon samtidigt dirigerar och sjunger. Sedan 2019 är hon förste gästdirigent hos Göteborgs Symfoniker. För nyskapande tolkningar, kompromisslöst engagemang och ett konstnärskap i ständig utveckling, tilldelas Barbara Hannigan stipendium för 2021 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur.

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EM A NUEL RÖHSS

Emanuel Röhss utforskar rummets förmåga att skapa fiktion genom att förena arkitektur, ornament och visuell kultur. Den skapande processen pågår i mötet mellan skulptur, installation och rörliga bilder, men material och medium tillåts skifta beroende på platsens specifika förutsättningar. Dekorativa element lösgörs från byggnader eller filmiska sekvenser, återföds som scenografi och byggs om till nya världar. Med tvetydiga installationer förändras betraktarens upplevelse av omgivningen och ett gränsland upprättas, med plats för kulturens minnen och undermedvetna lager. För ett konstnärskap som transformerar rummet, tänjer perceptionens gränser och expanderar det konstnärliga uttrycket, tilldelas Emanuel Röhss stipendium för 2021 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

MOTIVERINGA R

MO TIVERINGAR 2021 års kulturstipendiater AL ICIA VIK A NDER

Alicia Vikanders unika förmåga att skapa liv och djup i de karaktärer hon porträtterar har förflyttat henne från uppväxtens Göteborg till den internationella filmvärldens absoluta toppskikt. Med sitt direkta och avväpnande tilltal har hon gestaltat allt från kunglig längtan, pinat konstnärskap, actionhjältinnor till frihetssökande artificiell intelligens. Med prisbelönade roller i filmer som »Till det som är vackert«, »A Royal Affair« och »The Danish Girl« har hon nått ut till en bred publik och etablerat sig på den globala filmscenen, där hon nu placerar sig som en av filmhistoriens stora svenska skådespelare. För sin konstnärliga närvaro och starka lyskraft, sina intensiva och nyansrika rolltolkningar, tilldelas Alicia Vikander honorärstipendium för 2021 från Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

MOTIVERINGA R

CURRICULUM VITAE BARBAR A HANNIGAN

Born 1971 in Waverly, Nova Scotia, Canada Lives in Paris and Finistère, France

Education

Master of Music, University of Toronto 1998 Post-graduate studies at Banff Centre for the Arts, The Steans Institute for Young Artist Ravinia, Centre d’arts Oford and Royal Conservatory The Hague As soprano and/or conductor Barbara Hannigan has premiered over 80 compositions by, among others, Friedrich Cerha, Hans Abrahamsen, Henri Dutilleux, Salvatore Sciarrino, Louis Andriessen, George Benjamin, Toshio Hosokawa, Pascal Dusapin and John Zorn Barbara Hannigan has founded Equilibrium Young Artists and Momentum: Our Future, Now, two projects supporting young artists in their creative development

Awards and prizes, selection

Personalité de l’Année, Syndicat de la Presse Française 2012 Singer of Year, Opernwelt 2013 Der Faust Award, for Marie in Bernd Alois Zimmermann’s Die Soldaten 2015 Member of the Order of Canada 2016 Rolf Schock Prize 2018 Ehrenpreise, Preis der deutschen Schallplattenkritik 2018 Grammy Award, Best Classical Vocal 2018 Juno Award, Best Vocal Album 2018 and 2019 Léonie Sonning Music Prize 2020

Discography, selection

Writing to Vermeer by Louis Andriessen (Nonesuch, 2006) Etymo by Luca Francesconi (Kairos, 2008) Correspondances by Henri Dutilleux (Deutsche Grammophone, 2012) Written on Skin by George Benjamin (Nimbus Records, 2013) Let Me Tell You by Hans Abrahamsen (Winter & Winter, 2016) Socrate by Erik Satie, with Reinbert de Leeuw (Winter & Winter, 2016) Crazy Girl Crazy, music by George Gerswhin, Luciano Berio, Alban Berg (Alpha Classics, 2017) Vienna: Fin de Siècle, recital with music by Schoenberg, Berg, Webern, Wolf, Mahler and Zemlinsky, with Reinbert de Leeuw (Alpha Classics, 2018) La Passione, with music by Luigi Nono, Joseph Haydn and Gérard Grissey (Alpha Classics, 2020)

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

EMANUEL RÖHSS

Born in Göteborg, 1985 Lives in Los Angeles

Education

MFA, 2013, Royal College of Arts, London, UK, (Painting) BFA, 2011, National College of Art & Design, Dublin, IRL, (Painting) BA, 2010 Valand Academy, Göteborg, SE, (Fine Art)

Solo exhibitions

2022 De-Ruining, Frank Lloyd Wright’s Hollyhock House, Barnsdall Art Park, Los Angeles, US (forthcoming), 2021 Belly of the Beast, Stenahallen, Göteborgs konstmuseum, SE 2018 Emanuel Röhss & Elin Elfström, Thielska galleriet, Stockholm, SE; Out of Joint, 818 N Spring Street, Los Angeles, CA; In Broad Daylight, Issues Gallery, Stockholm, SE 2017 The Thatch of the Roof and/or How to Divide a Room in Two (with Mateo Tannatt), Salon Kennedy, Frankfurt, DE; End Frames, Coma Gallery, Sydney, AU 2016 Invitation to Love, Thomas Duncan Gallery, Los Angeles, CA; Mad Horizon (with John Skoog), Index, The Swedish Contemporary Art Foundation, Stockholm, SE 2015The Night Hold Terror, SALTS, Basel, CH; Exchiesetta, Fondazione Museo Pino Pascali, Polignano a Mare, IT; Boutique Litigation, T293 Gallery, Rome, IT 2014 Knut Ljungfeldt, Project Native Informant, London, UK; Soft Jazz, Carl Kostyál Gallery, Stockholm, SE; Emanuel Röhss & May Hands, T293, Naples, IT 2013 Wey, Museo de la Ciudad de Querétaro, Santiago de Querétaro, MX 2012 Transformative States, The Joinery, Dublin, IRL; Hit (with Kent Karlsson), The Swedish Ambassador’s Residence, London, UK

Publications, Essays and Catalogues

2021 “Notes on Landscapes”, in Rilkes hundar, Faethon förlag, Stockholm, SE 2018 Monster Dialectics, The Symptomatic Nature of Mayan Revival, Filmögon Journal #4, Stockholm, SE; “De-Ruining”, in Elin Elfström & Emanuel Röhss, Installationer i parken, Kamarade, Stockholm, SE 2017 “Corona”, in I Hope the Roof Flies Off, and I Get Sucked Up into Space, Neo Fakt Publishing, Berlin, DE 2016 Location Scout, Cura Books, Rome, IT 2013 “The Journey of L”, in Kunsthalle Roveredo, Edition Taube, Berlin, DE

CURRICULUM VITA E

CURRICULUM VITAE ALICIA VIK A NDER

Born in Göteborg 1988 Lives in Lisbon

Education

Svenska balettskolan, Göteborg 1998–2004 Kungliga svenska balettskolan, Stockholm 2004–2007

Filmography, selection

2010: Till det som är vackert 2011: Kronjuvelerna 2012: A Royal Affair, Anna Karenina 2013: Hotell, The Fifth Estate 2014: Testament of Youth, Son of a Gun, Ex Machina, Seventh Son 2015: The Man from U.N.C.L.E., The Danish Girl, Burnt, Ingrid Bergman: In Her Own Words 2016: Jason Bourne, The Light Between Oceans 2017: Birds Like Us, Tulip Fever, Euphoria, Submergence, Moomins and the Winter Wonderland 2018: Tomb Raider, Anthropecene: The Human Epoch 2019: I Am Easy to Find, Earthquake Bird 2020: The Glorias 2021: Blue Bayou, The Green Knight, Beckett

Awards, selection

2010: Till det som är vackert, Guldbagge bästa kvinnliga huvudroll; Till det som är vackert, special mention International Filmfestival Mannheim–Heidelberg; Rising Star, Stockholm International Film Festival 2011: Shooting Stars, Berlin International Film Festival; Till det som är vackert, Molodist, Best Young Actress 2012: Variety’s Ten Actors to Watch, Hamptons International Film Festival 2013: Hotell, Best Actress, Marrakech International Film Festival, 2015: Ex-Machina, Best Supporting Actress & Best Breakthrough Actress, Austin Film Critics Association; Ex-Machina, Best Supporting Actress, Chicago Film Critics Association; The Danish Girl & Ex-Machina, Best Supporting Actress & Best Breakthrough, Detroit Film Critics Society; The Danish Girl, Breakout Actress, Hollywood Film Award; Breakout Actress of the Year, Ischia Film Festival; Ex-Machina, Best Supporting Actress, Los Angeles Film Critics Association; Ex-Machina & The Danish Girl, Best Breakthrough Performance, New York Film Critics Online; Ex-Machina, The Danish Girl, The Man From U.N.C.L.E. & Burnt, Best Body of Work, San Diego Film Critics Society; Ex-Machina, Best Supporting Actress, St Louis Gateway Film Critics Association; Ex-Machina, Best Supporting Actress, Toronto Film Critics Association; Ex-Machina, Best Supporting Actress, Vancouver Film Critics Circle; Ex-Machina, Best Supporting Actress, Washington DC Area Film Critics Association; The Danish Girl, The Invisible Woman Award, Women Film Critics Circle 2016: The Danish Girl, Best Supporting Actress, Academy Awards; Ex-Machina, Testament of Youth & The Danish Girl, Best Breakthrough Performance, Alliance of Women Film Journalists; The Danish Girl, Best Supporting Actress, Critics’ Choice Movie Awards; Rising Star, Dorian Awards; The Danish Girl, Best Actress, Empire Awards; The Danish Girl, Rising Star, Palm Springs International Film Festival; Virtuoso Award, Santa Barbara International Film Festival; The Danish Girl, Best Supporting Actress, Satellite Awards; The Danish Girl, Outstanding Performance by a Female Actor in a Supporting Role, Screen Actors Guild Awards S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

CURRICULUM VITA E

MO T TAGARE AV S TENAS TIF TEL SENS KULT URS TIPENDIUM

2021–1997

2021

sångerskan och dirigenten Barbara Hannigan konstnären Emanuel Röhss skådespelerskan, honorärstipendiaten Alicia Vikander

2020

musikern Daniel Norgren skådespelerskan Josefin Neldén konstnären Carl Hammoud keramikern Hanna Järlehed musikern Carl Vallin konstnären Martin Solymar

2019

musikern Sarah Klang keramikern Masayoshi Oya skådespelaren Mattias Nordkvist konstnären Martha Ossowska Persson musikern Malin Wättring konstnären Eva Löfdahl skådespelaren, honorärstipendiaten Claes Eriksson

2018

textilkonstnären Annika Ekdahl musikern Jens Lekman skådespelerskan Evin Ahmad konstnären Gunnel Wåhlstrand sångerskan Sofie Asplund trollkarlen Carl-Einar Häckner

2017

musikern Anna von Hausswolff konstnären Per Kesselmar musikern Lars Danielsson konstnären Tilda Lovell regissören Rikard Bergqvist konstnären Karin Karinson

2016

sångerskan Katarina Karnéus konstnären Fredrik Åkum musikern Laleh Pourkarim konstnären Ida-Lovisa Rudolfsson musikerna Naoko Sakata Trio konstnären Lotta Antonsson

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

2015

textildesignern Malin Bobeck konstnären Andreas Eriksson saxofonisten Klas Lindquist konstnären Jonas Dahlberg musikalartisten David Lundqvist violinisten Agnes Casimir Lindholm skådespelaren, honorärstipendiaten Tomas von Brömssen

2014

konstnären Hilda Hellström kontrabasisten Jenny Ryderberg ljusdesignern Max Mitle musikalartisten Philip Jalmelid typsnittsdesignern Carolina Laudon tonsättaren Roger Johansson

2013

danskompaniet Art of Spectra konstnären Patrick Nilsson musikalartisten Evelyn Jons musikern Mariam Wallentin konstnärerna N Djurberg & H Berg författaren och poeten Johannes Anyuru

2012

konstnären Cajsa von Zeipel konstnären Mattias Nilsson violinisten Ellen Hjalmarson gitarristen & sångaren José González trumpetaren Per Ivarsson konstnären Per Agélii

2011 konstnären Henrik Håkansson fagottisten Emily Hultmark 2010

konstnären Patrik Andiné smyckekonstnären Karin Johansson formgivaren Johan Linton dramatikern Mattias Andersson gitarristen Susanna Risberg operasångerskan Karolina Andersson

2009

konstnären Johan Zetterquist konstnären Jörgen Svensson klädformgivaren Rickard Lindqvist musikalartisten Jonas Schlyter pianisten Mikael Holmlund mezzosopranen Ann-Kristin Jones

2008

operasångerskan Malin Byström konstnären Annika von Hausswolff skådespelerskan Mia Höglund-Melin sångerskan Sarah Riedel scenografen Heidi Saikkonen trumpetaren Pierre Thorwald

2007

pianisten Jonas Olsson operasångaren Ludvig Lindström kontrabasisten Nina de Heney dansaren Anna Westberg konstnären Jenny Magnusson konstnären Helen Dahlman konstnären Mandana Moghaddam

2006

cembalisten Andreas Edlund musikalartisten Glenn Nilsson violinisten Jenny Sjöström träskulptören Mats David Gahrn konstnären Ola Åstrand konstnären Annica Karlsson Rixon

2005

cellisten Claes Gunnarsson musikalartisten Åsa Fång operasångaren Anders Lorentzson konstsmeden Tore Svensson operasångerskan Annalena Persson konstnären Anna-Maria Ekstrand konstnären Yngve Brothén

2004

skådespelerskan Hanna Bogren skådespelaren Johan Gry slagverkaren Daniel Berg multiartisten Nina Åkerblom Nielsen skulptören Claes Hake konstnären Marie Capaldi

MOT TAGARE AV S TENAS TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM

MO T TAGARE AV S TENAS TIF TEL SENS KULT URS TIPENDIUM

2021–1997

2003

violinisten Sara Trobäck sångerskan Lindha Svantesson trubaduren A xel Falk konstnären Maria Lindberg konstnären Christina Skårud keramikern Herman Fogelin keramikern Eva Hild

2002

violinisten Anders Hjortvall flöjtisten Ann Elkjär Hansen dansaren Isabel Fortes dansaren Therese Fredriksson fotografen Mikael Olsson konstnären Ulf Kihlander konstnären Kent Karlsson fotografen Monica Englund

2001

sopranen Camilla Tilling trubaduren Martin Bagge konstnären Katarina Andersson konstnären Lars-Göran Nilsson konstnären Lars Blomqvist konstnären Kent Lindfors

2000

Kungsbacka pianotrio: violinisten Malin Broman cellisten Jesper Svedberg pianisten Simon Crawford-Phillips konstnären Ewa Brodin konstnären Jarl Ingvarsson konstnären Berit Lindfeldt konstnären Jens Fänge konstnären Pekka Söderberg

1999

konstnären Lars Hansson konstnären Pål Svensson konstnären Leo Pettersson konstnären Britt Ignell konstnären Jill Lindström

S TENA S TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM 2021

1998

litteraturkritikern Jonas J Magnusson författaren Rose-Marie Nilsson poeten Jörgen Lind författaren Margareta Lindholm Teater Bhopa ( Johan Holmberg & Alexander Öberg ) författaren Gunnar D Hansson

1997

kostymdesignern Linda Carlén tonsättaren Joel Eriksson keramikern Eva Hild konstnären Per Petersson

MOT TAGARE AV S TENAS TIF TELSENS KULTURS TIPENDIUM

KOL OFON Redaktörer: Sara Michaëlsson och Magnus Haglund Text: Sara Michaëlsson Fotograf: Peter Claesson Foto: s. 76 (Anders Wilhelm Karnell), s. 78, 80 (Matthew Doyle) s. 94 (Emanuel Röhss), s. 97 (Pedro Venancio) s. 114-115, 117, 122-123 (NBC Universal) Grafisk form: Ola Ingvarsson Tryck: Göteborgstryckeriet 2021 ISBN: 978-91-986555-1-3 Utställning på Göteborgs konstmuseum Emanuel Röhss 4 december 2021-20 mars 2022 Utställningsansvarig: Eva Nygårds

Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur Box 7024 · 402 31 Göteborg · www.stenastiftelsen.se Göteborgs konstmuseum · Götaplatsen · 412 56 Göteborg info.konstmuseum @ k ultur.goteborg.se · www.goteborgskonstmuseum.se